Man ska visserligen inte märka ord, men jag önskar verkligen att det inte hade stått att Martin Lima de Farias konst var nyskapande i ett pressmeddelande som damp ned i inkorgen. För är det en etikett man inte kan applicera på utställningen Small people, big plans, och dess finurliga samling fotografier av miniatyrfigurer som tar sig fram i en gigantisk värld, så är det just innovativ.
Miniatyrfigurer som har lämnat tågbanan, modellandskapet, dockhuset eller den autentiska miniversionen av dagen D och sökt sig nya sammanhang i sin härförares enorma verklighet är tvärtom ett ganska vanligt motiv inom såväl konventionell konst som street art och andra mer renodlat kommersiella sammanhang.
Däremot skulle man kunna säga att det effektfulla mötet mellan mikro och makro är ett slags Columbi ägg som kan göras i all oändlighet. Det gäller bara att få idén och pakettera den så snyggt man kan och utföra konststycket som får det runda ägget att stå ännu en gång. Konceptet har ett brett tilltal som de flesta gillar – miniatyrerna påminner om barndomens lek, att identifiera den stora miljön ger kittlande igenkänning och skillnaden mellan stort och smått ger en vardagssurrealistisk effekt som kittlar på ett både roande och oroande sätt.
Knäckfrågan är alltså om Martin Lima de Faria gör det bästa av konceptet. Och det får man nog säga att han gör. Två isdansare på trasig iphone, ett störtat pappersflygplan som evakueras på en väg rakt framför en hotful siluett av en bil, en grupp kravallpoliser som agerar spärrvakter på en spärr, ett gäng overallklädda utredare som undersöker något i en otillgänglig terräng som visar sig vara konstnärens brösthår (med den underbara titeln CSI Mole), en spya som befolkas av badgäster, ett urspårat födelsedagskalas på en tårta och så vidare. Egentligen är konceptet i sig rätt så oväsentligt för bildseriens kvaliteter.
Poängen blir istället det narrativa driv bilderna besitter. Det märks, konst sagt, väldigt tydligt att Martin Lima de Faria till vardags arbetar med film. Han vet hur en bildruta ska komponeras på ett balanserat och effektivt sätt. Fotografierna är dessutom väl belysta och rent tekniskt bra utförda. Small people, big plans kunde för övrigt beskrivas som en uppsättning storyboards till en rad spännande filmer, alldeles bortom sitt material. Födelsedagskalaset på tårtan är ett bra exempel. Det är i och för sig en visuell stimulering att se figurerna klafsa omkring på en kaka, men det intressantaste är det katastrofartade myller som de små figurerna är låsta i. Ångest, visar det sig, är samma sak oberoende om den framkallas i en realistisk hemmiljö eller på en möglande tårtbotten. ”Det som är botten i dig är botten också i andra”, som Ekelöf har sammanfattat det i sin kanske mest slitna dikt.
Formatmässigt serveras bilderna i många varianter och storlekar, dels monterade på plexiglas, vilket är att föredra, och dels på stora och små dukar. Utställningen hade vunnit på att vara tajtare och bara visa varje bild en gång, men så det knappast heller en utställning som är presentationens syfte, utan snarare att på ett mer mässlikt sätt nå potentiella köpare, vilket också kommer att lyckas.
Själv blir jag mest av allt sugen på att se om några av Martin Lima de Farias filmer igen.