Leonardo och flodvågen
Människor i alla tider har fascinerats av naturkatastrofer och lidande. Det gäller också konstnärerna. Leonardo da Vinci gjorde mot slutet av sitt liv ett par teckningar som gestaltar tillvarons bräcklighet.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Konstnärernas intresse
Intresset för katastrofer och mänskligt lidande tillhör inte bara reportagebildens och fotografiets tidsålder. Med bibliska eller historiska förtecken har det genom tiderna upptagit konstnärers fantasi, från vulkanutbrott till maritima katastrofer och instörtande byggnader. I dessa dagar finns det anledning att minnas den främste av de konstnärer som gav den ofattbart stora katastrofen ett ansikte.
I en av sina teckningar över världens undergång använder Leonardo de Vinci svartkritan för att med visionär naturalism spela upp ett drama där väldiga vågor och klippformationer störtar in över en sönderfallande stad. Naturkrafterna är samlade i en virvlande attack med skummande vågdalar och rymden fylls av klippfragment som blir abstrakta tecken i ett bildrum utan horisont. Allt är rörelse i det hisnande dramat, forna jordbävningar avslöjar djupa klyftor bland bergsformationerna, jordskred blottar trädens rötter innan allt faller samman.
Orkan över kusten
En annan av "syndaflodsstudierna" visar en orkan som drar fram över en kustlinje där vågorna bryter in, träden med sina kronor pressas mot marken och ryttare kastas från sina hästar. De frambrytande vattenmassorna övergår i ett hydrodynamiskt kaos som alstras av vindstötarna. I beledsagande texter supplerar Leonardo de visuella intrycken med den akustiska dramatiken. "Hur många ser man inte med händerna för öronen i fasa inför skeendet ... hur de med händerna täcker ögonen för att inte se den meningslösa slakten på människosläktet genom Guds vrede ... Hur många kapsejsade båtar med människor överst... kämpande för livet, med smärtsamma rörelser och sorgefyllda gester som förebådar en fasansfull död ... Hur mycken gråt och klagan hos dem som skräckslagna kastar sig utför klipporna ... O hur många mödrars gråt över de drunknade barnen i deras sköten, med armarna sträckta mot himlen".
Fascinerad av vattnet
Leonardo var fascinerad av vattnet, dess kraft och rörelser. Han gjorde experiment över strömmande vatten, han tecknade med avsikten att inte avbilda men väl att synliggöra. Han delade den samtida uppfattningen att naturens makter hade någon form av betydelse, att människan skulle dra lärdom av katastroferna. Paradigmatiska händelser fanns beskrivna redan av Vergilius och Ovidius, på samma sätt ville han upptäcka och uttrycka de bakomliggande krafterna i sina expressiva studier över de väldiga flodvågorna. Bakom orsaksförklaringarna ville han se den "yttersta rörare" som en gång beskrivits i den aristoteliska fysiken.
Men Leonardo öppnade vägen över naturkrafternas inferno till en slutlig kommunikation av mänskliga känslor. Den märkliga serien teckningar av översvämningar och skyfall utförde han mot slutet av sitt liv. Här finns meteorologiska iakttagelser som klargör de optiska effekterna av vindarnas hastigheter, han försöker formulera lagar för att begripa rörelsens natur.
Allmänmänskligt
Det är inträngande studier av en naturforskande konstnär men överskrider de vetenskapliga ambitionerna på ett sätt som gör bilderna till dokument av allmänmänsklig innebörd. Det är inga reportagebilder men väl uttryck för vad konstnären kallade fantasia, en genial ingivelse bottnande i övertygelsen om tillvarons permanenta bräcklighet. Med oöverträffad konstnärlig kraft riktar Leonardo också ett budskap till senare tiders människor, lika globalt som drabbande.