Lars Lerin är ett fenomen. Det går nästan att höra trampet av alla horder av tillrusande betraktare när man hänger upp en av hans akvareller på en vägg. Frågan är om det ens finns en mer älskad målare i den svenska samtidskonsten. På en sina stora målningar på Bror Hjorths Hus visar Lars Lerin ett myllrande torg. Marknad i Teresina, som målningen heter, utspelar sig visserligen i Brasilien men är inte särskilt geografiskt förankrad. Vid en första anblick ser jag bara myllret och tror att bilden visar en svensk stormarknad. Bakgrundens klättrande stad, och en man som bär en fågelbur, avslöjar genast mitt misstag. Förmodligen ser jag fel för att Lars Lerin som få konstnärer utanför det renodlade Musse Pigg-måleriet fungerar och möter uppskattning både på Waldemarsudde och på en plats som Ge-kås.
Lars Lerins ödesmättade, ganska romantiska landskap, fyllda av ensliga hus och HSB-längor älskas, eller i varje fall uppskattas, i de flesta läger. Kanske för att bilderna ofta har en smått socialrealistisk underton som inte motsäger utan i stället förstärker det sköna i motiven, vilket skulle kunna vara en rest av den Folkhemsgemenskap som numera bara finns som en latent saknad i det svenska samhället. Kanske för att det sipprande ljus som nästan alltid präglar Lars Lerins bästa bilder bär en allmänsklig lockelse.
Dessutom ska man inte glömma att Lars Lerin i flera decennier idogt har arbetat på sitt eget varumärke. I mer än femtio böcker har han i bild och text redogjort för sitt liv och nästan allt som har fyllt det. Som skribent är han väldigt självutlämnande och osentimentalt sentimental, om man nu kan uttrycka det så, och eftersom hela hans gärning sitter ihop har också måleriet en air av uppriktighet.
Det går liksom inte att avfärda de ödsliga bilderna som pekoral om man tragglat sig igenom någon av Lerins mest öppenhjärtliga böcker, exempelvis de brevsamlingar som han och brevvännen Kerstin Högstrand har givit ut. Hjärtesorg, missbruk och en fatal och febrig jakt på närhet i ett slags stigande spiral som bara kan sluta med ett rejält sammanbrott. Det är alltid stora känslor och snabba vändningar. När Lerin träffar en ny kille tar inte mer än en kvart förrän han utropar relationen till den viktigaste i sitt liv och sedan är katastrofen såklart nära förestående. För alla som är någorlunda inlästa på hans böcker känns det skönt att han i dag verkar vara hyfsat lyckligt gift.
Man skulle nog till och med kunna påstå att Lerin genom att så naket och naivt konfrontera de stora känslorna gör något som hans stora publik inte förmår. Och i de storslagna skymningsmåleriet finns lättbearbetade och tacksamma rester av känslostormarna. Också det raka, oförskönade berättandet om det egna missbruket av sprit och tabletter, en folksjukdom som de allra flesta kan relatera till, bidrar till det breda tilltalet.
Det ovanstående är i varje fall en del av det jag kommer fram till när jag står inför den gigantiska björkskog som täcker en av kortväggarna på Bror Hjorths Hus. De dramatiskt svartvita stammarna står på snötäckt mark och bakom dungen anar vi en bebyggelse. Över hela den stora bilden lyser svaga, knappt synliga snöflingar av samma slag som barnen klipper på förskolan. Man skulle kunna tänka sig att de speglas i det fönster betraktaren eventuellt ser ut igenom. Eller bara är åminnelser som dyker upp i skallen inför det milda vinterlandskapet. Stor patetik och igenkänning i ett milt dramatiskt format.
Den luftigt och fint hängda utställningen ger trots ganska få verk en bra bild av Lerins akvarellmåleri, med både styrkor och svagheter. Byggnaderna är som vanligt i särklass, landskap och par tysta fartyg riktigt fina, medan de få människor som tar plats i bilderna inte alls är utförda med samma säkerhet. Detsamma gäller djuren. De levande varelser, fåglar undantagna, som befolkar Lerins måleri bidrar ofta menligt till helheten. Målningen Målavla kan agera exempel. Ett stort enplanshus breder ut sig i mitten av bilden, ovanför byggnaden lämnar ett flygplan sina streck i en rödblå, nästan rinnande himmel. Vardagsdramatiken skulle vara fulländad om det inte vore för att en rätt så oelegant, för att inte säga tafflig, räv – titelns måltavla – smyger omkring i förgrunden. Det är som om djuret skulle vara målat av en helt annan konstnär.
Det enda som gör att Lars Lerins människor och djur inte sänker helheten totalt är att de inte låtsas vara bättre utförda än de är. Det finns något uppriktigt över Lerins sätt att föra samman element som han behärskar så pass olika bra, och uppriktigheten är som sagt essentiell i den här slaget av nästan autofiktivt måleri. För vad har Lars Lerin egentligen sysslat med de senaste decennierna om inte en självbiografisk svit i ett omfång som lätt matchar Karl-Ove Knausgårds hyllade svit.