Cecilia Hultman, Bror Hjorthsföreningens teckningsstipendiat 2012, använder den tecknade bilden som ett led i en tankeprocess.
I sin stipendiatutställning radar hon upp små, minutiöst utförda teckningar som spinner kring ett tankegods om jordaxelns lutning och jordklotet som en regelbundet irrande stenbumling i rymden. Islands magiska landskap får agera exempel på stenplaneten och återkommer i flera bildserier. Greetings from Iceland heter till exempel en svit som består av vykort som vänder textsidan mot betraktaren och har sällskap av en liten teckning som visar en liten ruta av det motiv som anges på korten. Fyra fall (som fallit) går ett steg längre och visar fyra vattenbilder tillsammans med lika många flaskor som innehåller vatten från motiven. Teckningarna framstår hos Cecilia Hultman inte som resonemangets mål, utan mer som ett medel att komma vidare. Lite som om de vore ögonbryn i spänd koncentration eller förstrött söndertuggare pennstumpar.
Konceptet är väl genomfört och utställningen kretsar kring sitt ämne med en heltäckande ambition. Ett par ljudinspelningar med fakta om den räta linjens ekvation och annan kuriosa pekar på arbetsprocessen och har en parallell i ett väldigt arbetsbord där mängder av inläsning och anteckningar finns återkapade i fotografisk form. Mitt i rummet sitter en vajer som visar jordaxelns 23,4 graders lutning. Och i flera landskapsbilder är lutningens linje en del av motivet.
Det går att påstå att Den räta linjen och alltings samtidiga lutning, som utställningen heter, drar åt det pseudointellektuella och känns som en utpräglad slututställning på en konsthögskola. Men Bror Hjorths-stipendiet delas ju å andra sidan ut till någon som faktiskt står inför sin slututställning, och Cecilia Hultmans nyfikna utforskande av den ändlöst komplexa linjen är så uppriktigt genomförd att den klarar balansen. Hon lär hitta en plattform att arbeta ifrån och kommer att bli ännu ett exempel i stipendiejuryns fina statistik.