Färgerna flyter in i varandra. Över och under. Slår sig in. Pressar, trycker, smeker, dallrar, hamrar, klättrar, vältrar och glider. Ibland klättrar de så snabbt och otåligt att färgerna blandas. Ibland klättrar de så långt att målningen nästan lämnar det tvådimensionella och blir en relief eller en skulptur. Som om de inte nöjde sig med att inta rummet visuellt utan också kräver en rent fysisk plats. Erland Cullbergs måleri lämnar ingen likgiltig.
På Bror Hjorths Hus hänger några målningar och ett litet urval teckningar. Verken hänger glest och tillåts ta plats. De är förhållandevis få, men eftersom Erland Cullbergs bilder tar så mycket plats och liksom riktar sig till betraktaren med en intensiv, men märkligt antiauktoritär, auktoritet räcker det bra. När det handlar om en målare som Cullberg är det nästan nog med ett enda verk för att en utställning ska bli uttömmande och, i någon mån, fullständig. Den mytomspunna vansinnesmålaren Cullberg (1931-2012) - han led av en schizofreni som han själv refererade till som en psykisk förkylning - slog igenom på bred front mot slutet av 1980-talet. Förhållandevis sent i livet, men väldigt logiskt. I en tid som fortfarande var upptagen av en diskussion om måleriets eventuella död var Cullberg ett självklart bevis på mediets eviga liv. Det låter möjligen lite pompöst, men den expressionistiska, på en gång desperata och livstörstande, ångest som är Erland Cullbergs främsta motiv framkallar, ja, nästan kräver, stora ord.
Som tecknare är Erland Cullberg sin egen raka motsats. Här är han snabb, enkel och använder gärna några få effektiva linjer. Teckningarna är inte lika fängslande som målningarna, men fungerar i sammanhanget bra som välbehövliga andhämtningspauser.
Cullbergs övermålade dukar beskrivs ofta som teatrala för att de verkar gestalta en scen som vänder sig till en betraktare, med tillägget att de ändå inte är låsta eller bestämda eftersom det sällan framgår vad som sker i den aktuella scenen. Det ger ett dubbelt tilltal som generöst bjuder in den som ser, och det gör att man gärna stannar väldigt länge framför varje bild. Kanske var det också därför Cullberg själv i allmänhet återvände och arbetade med varje målning många gånger.
Erland Cullbergs intensiva måleri är nära besläktat med Gunnar Ekelöfs allra mest tidlösa dikt Sonatform denaturerad prosa (ja, ni ser, de stora orden är alltid nära), som bland annat innehåller följande rader:
han faller han har fallit. det var bra det gick fort vilken rasande fart
i luft och helvete i mina vindlingar kräkas nu eller aldrig
svindel jag och du. jag och han hon det. vi börjar om.
jag och han hon det. vi börjar om. jag och han hon det. vi börjar om.
jag och han hon det vi börjar om
Ekelöf har aldrig låtit mer nödvändig än just här. Den desperata livshungern förklaras möjligen av att dikten skrevs av en ung debutant. För Erland Cullberg varade samma känsla livet ut.
Utställningen pågår till 1/9, på Bror Hjorts Hus.