Det finns inget statiskt nu. Bara lager av förändring som staplas på varandra som sediment och pressas samman till en illusion av att det vi lägger ögonen på står still. I utställningen ”Leran rör sig”, som presenteras i och omkring Gränby Centrum, visar den något otippade trion My Lindh, David Andrén och Mats Wilhelm att det inte är särskilt svårt att sticka ner en pinne i bottenslammet och röra om för att se tidens fällningar ur ett nytt perspektiv.
Den konceptuellt orienterade och ofta språkbaserade My Lindh presenterade för ett par år sedan projektet ”Train TV”, som med hjälp av stora banderoller gjorde om utsikten från Uppsalapendeln till ett textat program och med enkla meningar gav det förbisusande landskapet en ny, eller kanske förstärkt, innebörd. Idén är enkel och briljant, och i sitt bidrag till ”Leran rör sig” har Lindh arbetat vidare på samma tema och infiltrerat Gränby-Vaksala-området med textade skyltar som ställer sig emellan de förbipasserande och den aktuella vyn. ”Postcards from Gränby”, som verket heter, vill få din blick att sakta in och se den process som pågår i området, som är under hård exploatering och kommersialiseras i en takt som kanske inte bara borde göra oss lyckostinna av köpkraft och framtidshopp. ”Himmel och fält / Sky and field” konstaterar lakoniskt en textremsa framför, tja, en himmel och ett fält. ”Natur / Nature” står det framför en dunge. ”Kulturbygd / Cultural heritage” skanderar en banderoll framför Vaksala kyrka, som med sin nästan 1000-åriga historia under försvarlig tid har varit ett självklart blickfång i landskapet. Den vräkiga köpladan som den stora gallerian utgör har, skulle man kunna säga, stulit den historiska byggnadens position på slätten. Eller ärvt. Den gamla stenkroppen från 1100-talet är ju, om man väljer det perspektivet, en del i samma mänskliga rörelse, samma domesticerande annektering, som Gränby Centrum.
Utställningens nav är en tom, ganska liten butikslokal i gallerian där alla tre deltagares verk presenteras eller antyds på samma sätt som produkter brukar presenteras på en mässa. Här visas också ett samarbete mellan My Lindh och David Andrén, som har intervjuat Carl-Birger Sveidqvist, som efter ett liv som bonde i området känner landskapets ådringar som sin egen kropp. Det blir ett fint videoporträtt som liksom punkterar den hetsiga miljön i gallerian och tvingar åtminstone den betraktare som har ro att slå sig ned och titta några minuter att skänka sin plats i landskapet några tankar. Vad finns under stolen, golvet och grunden? Vad har det stått här tidigare? Vad kommer det att finnas här imorgon?
Utanför den ständigt svällande gallerian har David Andrén också placerat en installation i form av en huskropp, ”Ängslada”, uppbyggd av ganska tunna, lodrätt stående bräder. Den transparanta byggnaden är knappt mer än en siluett och blir nästan som en hägring, eller en smått hallucinatorisk åminnelse om platsens tidigare, rurala liv. Precis som de vingliga små jakttorn David Andrén visade på Teatergalleriet häromåret blir ”Ängslada” en fin fusion av något abstrakt och något väldigt konkret.
Ett slags åminnelser är också naturfotografen Mats Wilhelms bilder, som visas på en vepa utanför gallerian, i samlingslokalerna vid Vaksala kyrka och i ett rum för stillhet som Svenska kyrkan administrerar på Gränby Centrum. Wilhelm är, precis som han brukar, sin genre trogen och visar utan större åthävor betande djur, fåglar, blommar och någon enstaka människa som ligger utfläkt i det solgröna. Mats Wilhelms lite nostalgiska bilder arbetar mer i ett traditionellt sammanhang av fotografi än i en konstvärldskontext, men får i ”Leran rör sig” en intressant konceptuell laddning och ett syfte utanför det registrerande tillbakablickandet och naturromantiken.
Det är svårt att presentera en elegant och effektiv utställning i den miljö som Gränby Centrum erbjuder. Men ”Leran rör sig” är ett bra försök och en ännu bättre ambition – det är precis här som den milda vardagskomplicering som konsten kan vara bör äga rum. Vid sidan av andra kvaliteter är utställningen dessutom en viktig påminnelse om att de superkommersiella drömmar som områdets hårda exploatering göder, med högst diskutabla arenor och allt, inte bara behöver utan faktiskt kräver konst och kultur för att inte bli direkt outhärdliga.