Pennan är mäktigare än svärdet, brukar det heta. Kultur kan erbjuda respit och räddning, konst kan vara flykt och frälsning. Men vi behöver egentligen inte ta till de stora orden och gesterna för att använda kulturyttringar som räddningsplankor. Vad är en intensiv match med en lättläst deckare, eller kanske en uppsluppen språkmaterialistisk poet, i hängmattan om inte en livboj som i sista stund skär bort vardagens blytunga stressklumpar från benen och hindrar oss från att sjunka?
I tomheten efter den stora fotbollsturneringen är det en utmärkt idé att fly den subtropiska värmen genom att sätta sig i bilen, vida upp A/C:n nästan lika högt som stereon och ge sig ut på en liten tur i närområdet, som i vanlig ordning erbjuder en lång rad utställningar av varierande format och kvalitet.
Vill du inte grotta ner dig kan du nöja dig med att titta på äpplen och skira landskap i någon av de många akvarellutställningar som hänger på sommarcaféer över hela länet. Det är alltid något, och på sommaren kan man unna sig att söka efter oväntade guldkorn. Att följa anslagstavlor och handtextade skyltar som utropar ”utställning!” är lite som att gå på loppis. Du blir inte besviken eftersom du vet att du nästan aldrig hittar något spektakulärt, och du har ändå hyfsat roligt medan du söker. Eller också läser du igenom några broschyrer och planerar din rutt. Österbybruk, Lövstabruk och Harg, brukar vara relativt säkra kort.
I den lilla Liljeforsateljén i Österbybruk visas permanent Erich och Ingrid Trillers stengods, och i år har de fått sällskap av keramikerna Marie Backman och Jussi Ojala. Det blir ett intressant möte. Makarna Trillers Håbogods är stilrent och tidlöst med sin air av sträng Bauhaus-estetik och skaver behagligt mot Jussi Ojalas expressiva skålar, som nästan ser ut som resterna av en nedbränd skog med sina raka stubbliknande former och sin tjocka effektfulla glasyr av fältspat och aska. Marie Beckmans formtydliga, nästan sakrala former lägger sig någonstans mitt emellan och helheten blir avspänd och känns väldigt genomtänkt.
Ett stenkast bort, i den stora Ånghammaren, visar den belgiska fotografen Anne Ginetti en lång rad bilder som binds ihop av ett bokstavligt himlastormande anslag. Det dominerande motivet är alltså den himmel som vi ständigt vandrar under men kanske inte alltid ser. Hos Ginetti kan himlen vara sprakande, romantisk, ömsint, mjuk, dov och farlig. Det handlar såklart om att lägga märke till nyanserna, men också om att storögt blicka uppåt och låta sig förföras av den hisnande insikten om att vi är en del av en oändlig rymd. Utställningen bjuder kanske ingen sensation men är avgjort svalkande som en välgörande Piggelin en dag av smärtsam hetta.
Stora Magasinet i Lövstabruk går i år på lägre varv än vanligt, men visar traditionsenligt Grafiska Sällskapets sommarutställning på ett våningsplan. I sällskapets anda är anslaget brett och många tekniker representerade. Allt för att alla ska kunna hitta ett blad att gilla och allra helst köpa med sig hem. Och visst fungerar det. Helena Mellins träsnitt ger tekniken ett fräscht samtida uttryck och Cecilia Enbergs screentryck är bubblande underhållning med litterära undertoner, för att nämna mina egna favoriter.
I våningen under har konsten fått stå tillbaka för konsthantverket, och där visas snickaren Stefan Hellbergs skickligt utförda 1700-talsmöbler och smeden Erika Galles kraftiga objekt. Duktiga hantverkare, bägge två, men på det stora hela föredrar åtminstone jag att magasinet är fyllt av konst.
Någon halvtimme i sydöstlig riktning för oss till Järmboden i Harg, där det alltid visas mängder av saker under sommarhalvåret. I helgen avslutas den pågående With love, där ett otal konstnärer tolkar kärlek. I det minst sagt brokiga utbudet stiger bland annat Dornick designs recycleinstallation och lampprojekt av plastpåsar fram som en lysande och färgglad favorit.
Utanför Järnboden pågår dessutom projektet Art goes wild woods, som inleddes i fjol då åtta konstnärer skapade miljökonst av lokala råvaror. Verken ligger kvar och det är fascinerande att se hur träet, som är det dominerande materialet, förändras över tid. Ett par av konstnärerna har också återkommit och bidragit med fler verk. Finska Pasi Eerik Karjula har fortsatt sitt arbete med den mäktiga boken och visar flera ”work in progress” som med stor tyngd och visuell slagkraftighet får det att vaja under betraktarens fötter.