Måleri för sinnena

Första gången jag mötte Örnsköldsvikskonstnären Arne Olssons måleri var i början av 1970-talet i ett litet galleri i Umeå. Det var ett meditativt måleri, stillsamt, lågmält, så radikalt annorlunda än den konst som hade formuleringsföreträdet dessa politiseringens år. Jag berördes av modet att vara så annorlunda och imponerades av den tilltro till de minsta uttrycksmedlen som Olssons målningar vittnade om.Det skulle följa många nya tillfällen att närmare lära känna detta puristiska, renskalade måleri med havet, stranden, himlen och horisonten som de allt bärande detaljerna.Hösten 2004 lade Arne Olsson ned penslarna för gott, 86 år gammal. Nu har hans Uppsalagallerist Karin Strömbom tillsammans med konstnärens dotter arrangerat en finstämd minnesutställning där essensen av Olssons estetik blir synlig. Och trots att denne gentleman hela livet fortsatte att — som han uttryckte det — förkovra sig, gäller också för dessa postuma bilder det som skrevs i början av 1970-talet:"Detta är ett måleri för sinnena, en konst att avläsa med öppenhet och lyhördhet. Den som lyssnar noga hör bruset av flyttfåglarnas vingar, känner den första klarheten i luften en gråvit september­morgon, känner fukten mot ansiktet som tusen små droppar i grådiset och anar hur det känns att komma i hamn efter en lång seglats."