På samma våningsplan som den ovanligt sammanhållna utställningen med årets mottagare av stipendiet till Anna-Lisa Thomsons minne breder också den betydligt mer spretiga Uppländsk salong, jurybedömd och arrangerad av Uplands konstförening, ut sig med maffiga tjugotalet deltagare och inte mindre än 79 verk. Etablerade och mindre etablerade, vasst samhällskommenterande och mer dekorativt inriktade, verk som visats ett flertal gånger och verk som knappt torkat. Allt i en ganska svårgenomtränglig men hyfsat munter massa.
Det är förstås i sin ordning att en salong spretar så det förslår. Det ligger liksom i salongens natur. Det ska vara många och mycket och lite av varje. Och det är det också.
I smattret av verk blir det lätt de större formaten som utmärker sig, som Meline Höijer Schous tre gigantiska och mycket melankoliska oljor Trådlöshet I-III, Carina Lebhamres självbiografiskt utforskande monumentalmåleri, Sanne Sihms enorma porträtt och Anna-Karin Brus inte särskilt stora men enhetliga fotografier.
Salongens huvudsakliga uppgift är att bjuda på oväntade överraskningar, och den här gången fastnar jag för Roland Buchts robusta fågelskulpturer i eneträ och Christopher Valenkamps bildserie Allt ljus på Uppsala I-IV, som gör en kreativ nytolkning av flera väldigt använda Uppsalamotiv.