Är du sugen på att se ett gäng väggmonterade citroner alstra elektricitet som ger energi åt en ljudande stol som i sin tur får saltflingor att dansande forma mönster på ett litet bord? Ja, då kanske Candylands monter och verket Music chair, melody table & sonic cabinet av skulptören Jon Rekdal och skulptören Ola Marklind, på de konstnärsdrivna galleriernas Supermarket är ditt val som helgnöje. Å andra sidan kanske du känner för en liten men naggande god separatutställning den danske stjärnkonstnären Tal R, som får breda ut sig med en rad tokroliga skulpturer där pumpor, gamla hattar, penslar och allsköns bråte har staplats i snygga högar och gjutits i brons och andra exklusiva material. Och då blir fingalleristernas Market valet. Större än så är faktiskt inte skillnaderna.
De senaste åren har Market och Supermarket börjat likna varandra allt mer. När de båda mässorna etablerades för sju år sedan handlade det om skilda världar. På Market trippade galleristerna omkring med näsorna i vädret och spanade ängsligt, men med en robotlik effektivitet, efter de där spendersamma damerna i stora lager av mårddjur, avdankade sportproffs och tomma direktörer i jakt på kulturellt kapital och andra representanter i den lilla eftersökta skara som faktiskt samlar på samtidskonst i de högre prisklasserna. På Supermarket (eller Minimarket som den kallades första året) fylldes hörnen av halvliggande danskar som doftade öl och krängde teckningar av fulla enhörningar och ölburkar som de snabbt häftat upp på väggen för att festen skulle kunna ta sin början.
De senaste åren har bägge mässorna professionaliserats, och hittat former som inte lika fullt spelar alla fördomar i handen.
Market har verkligen vunnit på alla intryck från konkurrenten. De första åren valde fingallerierna, medvetet eller omedvetet, ganska trista, sobra och försiktiga verk, som för att manifestera en distans till de fattiga stollarna, som å sin sida liksom inte kunde samla sig och mest tumlade runt i en missriktad revolt som förmedlade att seriöst alltid är lika med skittrist. Summa summarum blev i vilket fall som helst alltid att Market verkligen också kändes tristare än den tillåtande och sprudlande Supermarket.
I är det däremot jämt lopp och frågan är om inte Market för första gången är snäppet roligare. Inte så mycket för att det som visas alltid är bättre, utan för att den lugnare hängning som konstmarknadens gatekeepers för med sig faktiskt erbjuder en bättre presentation.
Gallerierna på Market har förstått att de måste visa saker som sticker ut också om man inte läser prislappen, och en förvånande stor del av det som visas i de omkring fyrtio utställningsbåsen är bra. Både Angelika Knäpper Gallery och Anréhn-Schiptjenko, för att lyfta fram ett par favoriter, har montrar med ett innehåll som i pyrt underhållningsvärde skulle glänsa också på Supermarket, men med en sval och behaglig presentation.
På det förstnämnda visas bland annat ett inverterat lyckohjul, I have fears av Marcus Mårtenson, där varje fält består av ord som tsunami, jordbävning, upplopp, terrorism och andra potentiella faror. Den bästa samtidssammanfattningen jag sett på länge. På det senare breder den alltid lysande Jacob Dahlgren ut sig med en serie skulpturala ready-made-övningar i material som blyertspennor, tumstockar, sågar och trådrullar. Det bör också sägas att avdelningen ”Emerging”, som släpper in några ny lovande gallerister sammanhanget känns som en skön energiinjektion. Där glänser bland andra Sara Wallgren, som häromåret fick Bror Hjorths teckningsstipendium.
Supermarket har alltså påverkat Market i en positiv riktning, men har förstås fortfarande en hel del att konkurrera med. Supermarket visar både brinnande aktivism och ett kreativt, nätverkande myller som vi sällan ser på den svenska konstscenen. I år har man satsat lite extra på att få utställare från Balkan, vilket innebär en rad nya intressanta bekantskaper, bland annat de konstnärer som deltar i Sarajevoprojektet Duplex monter på temat våld, vapen och krig.
Supermarket, med närmare 90 utställare, blir nästan för myllrande, men är liksom inpackat i bubbelplast där varje liten cell faktiskt dämpar en smula. Här är det ingen som ifrågasätter att konst har betydelse, men många som vill diskutera vad denna betydelse faktiskt innebär. Åsa Eliesons Power distortion, ett demokratiprojekt med konstnärlig handling som metod, kan agera exempel. I ett litet avskärmat bås erbjuds/påtvingas den ensamma betraktaren en performance som bjuder på en spöklik 1800-talskaraktär. Teatralt och inte särskilt tydligt, förvisso, men som namnet antyder är syftet att rufsa till verkligheten. Och det lyckas.
Tillsammans utgör de båda mässorna en ganska storartad konsthändelse som ger betraktaren en chans att verkligen grotta ner sig och överdosera på bra och halvbra konst och tillhörande happenings och paneldiskussioner. Jag vågar lova att de slår vilken spa-weekend som helst.