Marcel Duchamp och Pablo Picasso har, i egenskap av 1900-talets mest betydelsefulla konstnärer, formgett vårt sätt att se. Det går inte att avlägsna någon av dem ur konsthistorien utan att konsekvenserna blir
så stora att de inte ens går att föreställa sig. Vad vore 1900-talskonsten utan det självupptagna geniet Picassos alla stilbyten? Och hur skulle dagens samtida konst se ut utan Duchamps gigantiska inflytande? Själv har jag älskat dem båda.
Vid sidan av sin ikoniska status förenas de bägge konstnärerna av att under en mycket kort period samtidigt ha verkat som kubistiska målare.
I övrigt framstår de som varandras totala motsatser. Picasso var machomannen som genom hela sitt liv förblev måleriet trogen och skapade i maniska mängder. Den intellektuella Duchamp flydde från den traditionella konstnärsrollen och var med sitt sparsamma skapande mer intresserad av att destabilisera och utmana än att uttrycka något sublimt från sitt brinnande inre. Med sina readymades ställde han konstbegreppet på huvudet och med sitt kvinnliga alter ego Rrose Sélavy blev han en av de första som problematiserade genus. Fast på sätt och vis misslyckades han. Ingen personifierar myten om det manliga konstnärsgeniet mer än Duchamp, och få konstnärers verk har tolkats med samma sublima iver som hans.
Picasso och Duchamp ogillade ömsesidigt varandra. Utställningstiteln He was wrong är hämtad från en skröna som berättar om den spanska målarens enda kommentar då han fick höra att Duchamp gått bort 1968.
Lustigt nog är Moderna museet bland de allra första att presentera en utställning som ställer titanerna mot varandra. Det är både häpnadsväckande och logiskt. Det verkar så självklart att ställa motsatserna mot varandra. Och på samma gång så fel. Inom konstvärlden representerar Picasso och Duchamp helt olika paradigm, trots att båda två kan sorteras som modernister. Picasso är en självklar länk i en målerisk tradition som är lika gammal som mänskligheten. Duchamp klippte av historien och inledde något nytt.
Den utmanande fråga utställningen ställer är förstås om det går att vara pluralist och gilla bägge två. Svaret kan tyckas självklart, men är det inte. Själv dyrkade jag Picasso som tonåring. Picasso är en entusiasmerande introduktör. Några år senare upptäckte jag på allvar Duchamp, och under de år då jag var övertygad om att min framtida son skulle heta Marcel kände jag mest förakt inför Picassos vulgära och sanslöst ojämna egotripp till måleri. Jag blev till och med nästan osams med en mina närmaste vänner när vi kom ut från ett spanskt museum och han hävdade att han var tagen av en av Picassos målningar. Hur kunde han? Själv hade jag klättrat vidare i evolutionen och koketterade med att drömmande sitta av löjigt långa pass i modernas Duchamp-sal. I dag har jag ett svalare förhållande till bägge
två. Jag föredrar fortfarande Duchamp, men Picasso har också sina kvaliteter.
Utställningen är fördelad på tre salar. I mitten möts jättarna i var sitt banbrytande verk. Picassos Butelj, glas och fiol, från 1912,
är ett av hans första verk av syntetisk kubism, som bröt ny mark genom att foga in element av färdiga tvådimensionella produkter i bilden, i det här fallet tidningsurklipp. Duchamp gick följande år steget längre och monterade ett cykelhjul på en pall i sin första readymade. Här blev handlingen, konstnärens akt och intention, konstverket snarare
än den slutliga produkten,
vilket var en revolution.
I övrigt presenteras konstnärerna åtskilda i var sin sal. Picasso genom mängder av bilder Grafik, teckningar, måleri och dokumenterande fotografier av geniet i arbete är utspridda i en labyrint, vilket dels ska föra tankarna till Picassos liderliga persona som Minotaur och dels visa på den invecklade strukturen i hans konstnärskap där ett nytt uttryck väntar bakom varje hörn. Duchamp presenteras mer sobert och samlat i ett slutet rum med Det stora glaset som en given mittpunkt som korresponderar med alla andra verk.
He was wrong visar verkligen hur väsenskilda de bägge huvudpersonerna är, men den blodiga kamp som den snygga utställningsaffischen, som kunde promota en boxningsgala, uteblir av två orsaker. För det första bygger utställningen i hög grad på Modernas egna samlingar och redan där får Picasso svårt att hävda sig. Modernas Duchamp-samling är något i hästväg, medan Picassosamlingen, trots att den är störst i Sverige, med några få lysande undantag inte är så märkvärdig. För det andra är utställningen alldeles för försiktig och respektfylld, mer amatörboxning är proffsnivå. Det hade blivit mer spännande om verken hade presenterats huller om buller. Duchamps odödliga pissoar i närstrid med Picassos klassiska Kvinna med blå krage.
Men det är klart. Om man ska göra gubbröra är det svårt att hitta förnämligare ingredienser än så här.