Med kraft mot döden

Memento mori. Minns din dödlighet. Förgängelsemotivet är ett av konstens kanske evigaste. En försynt dödskalle på en 1400-talsmålning säger egentligen samma sak som On Kawaras samtida datummålningar (som bara berättar tidpunkten då de skapades). Döden ligger alltid på lur, och det finns skäl att vara medveten om att ens liv också om det blir ovanligt långt är ett försvinnande kort ögonblick i en ocean av tid.
Ofta är förgängelsemotivet ett stilla påpekande. Marja-Leena Sillanpää går emellertid lite längre än så. Hon sparkar in dörren till dödsriket, tar ett stadigt tag om armen på betraktaren och träder in.´

Utställningen Dödgrävaren lokaliserar de döda, som just nu visas på Teatergalleriet, är en exkursion i den plågsamma tillfällighet som är vårt gemensamma öde. Galleriet är belamrat av död. Ett glasskåp, en sekretär, några montrar, ett skrivbord, en stol, ett par hyllor. Alla fyllda av förgängelse. En fortorkad fågelunge i en pappask, skrumpna äppelkart, kottar, döda insekter, resterna av en mumifierad räv, katthår, döda blommor, en överkörd råtta, en barrad gran, skitiga gamla tyger, trasiga och obrukbara glas. Listan kunde göras överväldigande lång och poängen är svår att missa. I synnerhet som en knarrande ljudslinga fyller ut det lilla tomrum som är kvar.

På väggarna kring kuriosakabinettet hänger dessutom svartvita, kraftfullt och hetsigt utförda målningar som ett slags förkroppsligade skuggor av samlingen. De flesta består av ett par färgfält och lite text. Ibland smyger sig också en bild in i kompositionen. ”Jo. Död.” står det exempelvis på en målning där en teckning som föreställer en av utställningens fågelkadaver är inklistrad på ett vitt fält som svävar över en dovt kolsvart yta. Det är mycket vackert.^

Marja-Leena Sillanpääs konst är motsatsen till subtil men lyckas ändå undvika en störande övertydlighet. Förmodligen för att den melankoliska smärtan – livets allra, allra sannaste känsla – som binder samman helheten känns vaken och uppriktig. Många inslag är roliga men, och det är nästan det viktigaste, komiken finns inte för att döva eller dölja. Den är bara ett naturligt inslag i allt det svarta. Det gör ont att leva och det gör ont att dö, det handlar om en grundförutsättning och är inte någon orsak att beklaga eller sluta le. Det är länge sedan jag såg en så upplyftande utställning.