Med öronen fulla av konst

När blir ljud egentligen musik? Det är den lockande fråga som Bonniers konsthall har använt som utgångspunkt för höstsatsningen Mer än ljud. Men med avspark i John Cages 100-årsjubileum ska frågan förstås betraktas som retorisk. Cages stora insats var ju som bekant att han lärde oss att också de ljud som fyller tystnaden kan bli musik på samma sätt som en korvkiosk blir en skulptur om den nomineras av någon med en konstnärlig intention.

Mer än ljud är den sista delen i en serie om fyra utställningar som utforskar hur samtidskonsten förhåller sig till andra kulturyttringar. Tidigare har teater, film och litteratur avhandlats, och nu är det alltså musiken som fokuseras. Alla utställningar i serien har varit ambitiösa, men har ibland kommit till korta i förhållande till sina stora ambitioner. I varje fall betraktade som konventionella utställningar. Som mötesplats och experimentverkstad, där en helhet långsamt växer fram genom ett omfångsrikt program av kringaktiviteter (den här gången konserter, specialkompositioner, seminarier, workshops och ett soundtrack som besökarna uppmanas att remixa), är serien en lågmäld men betydelsefull succé. För en privat konsthall utan offentliga uppdrag är det väldigt viktigt att definiera den roll man vill spela på konstscenen, och Bonniers konsthall har onekligen lyckats.

Hur man än ser på saken är Mer än ljud det mest lyckade bidraget i serien. Dels för att programmet innebär att utställningen successivt kommer att växa under hösten, och dels för att det som redan visas utnyttjar rummen optimalt.

I den trekantiga konsthallens spetsiga ända har den turkiska konstnären Ayse Erkmen fyllt glasrummet med hängande högtalare och lampor, som är ljudinstallationen Andes sparsamma rekvisita. En ensam sopranröst studsar runt i rummet i en påträngande men ljus gestaltning av en spökhistoria. I konsthallens hiss har brittiska Scanner, med oemotståndliga Hiss concrete, tolkat den märkligt ordlösa interaktion som människor hänger sig åt på väg upp eller ned. Kompositionen för samman easy listening med röstmeddelanden och ljud från hissar över hela välden och kan beskrivas som hissmusik i ordets bästa betydelse.

Merparten av huset upptas emellertid av tre sinsemellan väldigt olika men lika effektiva konstnärer, nämligen Turnervinnaren Susan Philipsz, Haroon Mirza och Uppsalafödda Matti Kallioinen. Alla tre bereds stor plats och presenteras smått genialt i en sekvens som i tur och ordning lotsar besökaren genom verken. Ett briljant sätt att undvika att ljud tar ut ljud som dessutom gör utställningsupplevelsen till en självständig komposition (eller åtminstone ett blandband). Mirzas The national Apavilion of then and now består av ett ljudisolerat rum, ett häftigt surrande och ljus som bryts av mörker. I en större sal visar han några spelande skulpturer som tillsammans utgör en fängslande och lågmäld symfoni. Philips använder som vanligt sin egen röst som material och mot ett fotografi av ett viktigt barndomsminne ställer hon en vemodig duett, som hon sjunger tillsammans med sin pappa. Och Kallioinen gör med The Nervous Manifold, en utvidgad version av den pulserande, uppblåsbara skog som han visade på Konsthuset i Uppsala i våras, sitt mest storartade verk hittills. I tre etapper rör sig betraktaren genom Kallioinens landskap, som i takt till musiken, först en försiktig syntslinga, sedan lite fläskigare beats och slutligen en blommande elektronisk cirkus, vecklar ut sig. Träd blir stjärnor, blinkande atomer och amorfa varelser som tillsammans bildar ett högstadiedisko från en anan planet. En fantastisk koreografi som måste markera Kallioinens definitiva genombrott.