Mer av världen

Det kan inte gå fel om två finska skulptörer tar roadmovien som utgångspunkt och skapar en rumsligt krävande och mycket tung installation under den anspråkslösa titeln Världen.

Det äkta paret Kimmo och Noora Schroderus har ett etablerat uttryck på var sitt håll. Den förstnämnda uppträder ofta med tunga, utpräglat punkiga metallkonstruktioner som ofta både ser ut och tar rummet i besittning med samma kraft som en gammaldags flytmina. Den senare med ett mer arkitektoniskt utforskande uttryck som gärna blandar olika material och inte drar sig för att använda humor som ett medvetet element. Det minst sagt utrymmeskrävande verket Världen är en direkt fusion av respektive tonläge.

På Norrtälje konsthall breder verket ut sig som en ringlande tredimensionell karta som löper genom tre salar.

Världen består av ett gäng olika moduler som bär ett miniatyrlandskap, alla placerade på lite mer än midjehöga broliknande podier, som kan fogas samman på en mängd olika sätt. Stora skrynkliga och svarta berg. Silvriga vägar i rostfritt stål. Ett öde landskap av eldskadat trä. Detaljer av betong, brons och plast. I ett kvarter med några dystopiska miljonprogramshus syns en skara människor, antingen hurrande eller flyende i blind skräck, möjligen avgjutna lämningar efter offren från ett vulkanutbrott - det är inte så lätt att avgöra vilket.

Utspridda över stora delar av landskapet ligger amorft kravlande bilvrak som inte ser ut att ha förstörts av en konventionell krock utan snarare drabbats av någon annan, mer utomvärldslig kraft. I ett hörn av verket krumbuktar ett gäng hjortliknande kroppar i en vildsint flygande dans, och i verkets andra hörn, två salar bort, sitter några nästan romantiska fåglar i toppen av var sin ödslig gran.

Till en början blir jag besviken på det anspråksfulla verket, som mest ger intryck av att vara en blek och ganska ytlig pendang till de brittiska bröderna Chapmans kända miniatyrvärld Fucking Hell. Men ju längre jag rör mig runt modulerna, desto mer ändrar jag uppfattning. Referenser till ett sekel av dystopisk film är en möjlig ingång, konnotationer till ett storslaget landskapsmåleri en annan. Olika material, ytor, former och strukturer radas på varandra i så många olika versioner att det som börjar som ett relativt sterilt verk med väldigt få inslag av färg blir något av en taktil sensation som betraktarens ögon trevar sig fram över i en allt snabbare och girigare takt.

De söndriga bilarna borde vara allvarliga, men blir lika mycket levande väsen med en ton av slapstick som förkolnade rester av civilisation. Modulernas dramatiska underreden och de glänsande vägarna formulerar lika mycket en oväntad hyllning till den ingenjörskonst som är modernitetens hjärtmuskel, som en dov sång om en sträcka som ska tillryggaläggas bara för att gå undergången till mötes. Och framför allt är hela Världen, trots sitt förhållandevis eländiga tillstånd, uppbyggd av en ovanligt påtaglig lust.

Den enda invändning som till slut återstår är att jag skulle vilja se en ännu större version. Jag vill ha mer av Världen.