När jag backar ut från Edsviks konsthall slår jag på radion mitt i ett samtal där någon refererar till en gammal intervju i den insomnade tidskriften Sex där Thomas Öberg, karismatisk frontfigur i bandet Bob Hund, har fått svara på frågan om vad humor egentligen är. Humor, svarade Öberg på ett ungefär, är den kraft som fäller trädet som så småningom ska bli det bollträ man använder när man attackerar. Citatet är en träffande beskrivning av Bob Hunds tokroliga men ändå djupt allvarliga och samhällskommenterande musik. Och, lustig nog, kunde det också fungera som en sammanfattning av Uppsalakonstnären Jim Frykholms måleri. Faktum är att Frykholm till och med säger nästan samma sak i en av de målningar som visas i utställningen Too drunk to follow , som under juli breder ut sig i en av utställningsflyglarna på Edsviks konsthall. Mot en blå bakgrund visas ett liggande bollträ och under redskapet står texten ”kraftigare erektion med enkla övningar”:
Den lilla målningen kunde vara en poetik. Det direkta anslaget refererar förstås till våld och manlighet, och en beskrivning av den manliga förövarens behov av självhävdelse på någon annans bekostnad. Målningen är en satir som riktar sig åt flera håll. I ett slag får Frykholm till en träff på alla dem som utövar det faktiska, fysiska våldet och det symboliska. I Frykholms bildvärld är avståndet mellan den blint viftande våldsverkaren i krogkön och den skrupelfria styrelseledamoten som gör sig till ett redskap för en lika blind rovkapitalism i stort sett obefintligt. Och målningens slagträ visar han också sin egen agenda - att roa på ett oroande sätt.
Det är med viss bävan jag besöker Too drunk to follow. Jag gillar Frykholms uppsluppet ilskna måleri och har recenserat flera av hans utställningar på Ekocaféet i Uppsala. Humorn och det övertydligt politiska fungerar bra i cafémiljön som annars har en tendens sluka konst som tyst hänger på väggen och försvinner i sorlet, men jag har återkommande påpekat att det vore roligt att se hans måleri i en mer gängse utställningsmiljö. När Frykholm nu samlar sig till en omfångsrik utställning som närapå kan beskrivas som retrospektiv är jag ändå lite orolig för att målningar jag tidigare gillat ska falla platt i konsthallsmiljön.
Oron är till viss del befogad. Den vita kuben renodlar alla tendenser. Det skämtsamma blir skämtsammare, det dystopiska blir mer dystopiskt och så vidare. De rena humoreskerna förlorar på miljön, medan de allvarligare vinner. Men precis som tidigare är Frykholm som bäst i sitt djupaste mörker. Och helheten bär med lätthet, även om det är onödigt trångt på väggarna. De demoniska, väldigt skickligt målade, porträtten av kostym- och frackklädda maktmän är återkommande höjdpunkter. De baconska varggrin Frykholm noterar i sina objekt är återgivet med en sälsynt övertygande balans mellan djup förtvivlan och brinnande vrede.
Jim Frykholms bilder, ofta med inslag av ord, har en tydlig referens i 70-talets politiska plakatkonst, med skillnaden att Frykholm inte levererar några paketlösningar. Han är, skulle man kunna påstå, i det hänseendet mer punk än politik. Man säger ofta slentrianmässigt att det som är övertydligt slår in öppna dörrar, och det är ju sant. Men ett riktigt patos nöjer sig inte med det. Om inget har ändrats trots att alla känner till problemet kan man ju inte lägga ned bara för att dörren är vidöppen. Man ska inte ge upp utan kavla upp ärmarna, ta sitt slagträ och ge dörrkarmen en ordentlig omgång. Till slut hittar man en bärande bjälke.