Moderna gör en tidsresa till ett spännande 90-tal

Jag flyttade till Sverige och började intressera mig för konst ungefär samtidigt som det ideella galleriet Ynglingagatan 1 stängde för gott. Jag missade alltihop, men jag minns att det insomnade galleriet kring millennieskiftet omnämndes med viss andakt. Och med det facit som Moderna museet presenterar i utställningen Moment - Ynglingagatan 1 är det inte svårt att se varför. Under sin korta verksamhetstid, 1993-1999, höll galleriet med kritikern Dennes Dahlqvist som general upp ett väldigt känsligt finger i luften och introducerade en rad både svenska och internationella konstnärskap som skulle få stor betydelse.

Larry Clarks utmanande fotografi, Takashi Murakamis postmoderna explosion, Peter lands magnifika nakendans, Paul McCarthys grotesker, Gunilla Klingbergs varumärkeslek, Carsten Höllers oroande surrealism och Paul Davis post it-lappar. För att bara nämna några få.

På Moderna museet visas en gedigen samlingsutställning som mer eller mindre rakt av försöker trycka in en riklig mängd av det som visades på galleriet när det begav sig. Att museet särskiljer och lyfter fram en aktör som Ynglingagatan är både logiskt och lite missvisande. Det förra för att galleriet faktiskt lämnade ett arv och visade många verk som för oss som precis missade kalaset kom att definiera vad konst handlar om. Det senare för att galleriets historiska betydelse möjligen överdrivs när det presenteras i ensamt majestät. 90-talets konstscen hade ju trots allt fler aktörer än en.

Som alla andra påkostade samlingsboxar är Moment - Ynglingagatan 1 förförande. Men det blir lite som med den flotta Pink Floyd-boxen som kom i höstas. Det spelar ingen roll att man får en sidenscarf med bandlogo, klistermärken och en specialproducerad kaffekopp. Rolig kuriosa förstärker bara intrycket av att man missat något väsentligt som trots sina uppenbara kvaliteter var ännu bättre i sin egen tid.

Den täta, kryllande utställningen blir en nostalgisk hjältesaga som förvisso både imponerar och underhåller, men som också bär en underton om att det var bättre förr. Även om det förstås alltid finns något att lära sig i utställningens uppenbara sensmoral: är du inte nöjd med utbudet - förbättra det.