De ganska talrika tyckare som anser att den pågående Modernautställningen 2010 är en väl torr och färglös tillställning lär se Mary Kellys Fyra verk i dialog 1973-2010 som en bekräftelse på sin tes. Moderna museet knastrar just nu mellan tänderna. Medan alla som föredrar salta snacks framom färgglada vingummin, alternativt tycker att den språkbaserade konsten snarare påminner om sådant där poppande godispulver än om sand, kommer att vara förtjusta. Själv är jag benägen att ställa mig bland de sistnämnda.
Men visst, Mary Kellys banbrytande installation Post-Partum Document, som här visas i sin helhet, något som är mycket ovanligt, är inte alldeles lättbetraktad om man tror att en närläsning av verkets alla delar är nödvändig. Med sina inslag av lacansk psykoanalys och poststrukturalism är verket ett barn av sin tid. De intellektuella referensramarna var möjligen närmare en gängse betraktare under verkats tillblivelsetid 1973–79. Men den övergripande målsättningen, att göra vetenskap av relationen mellan barn och moder (eller som vi idag skulle föredra att säga – mellan barn och förälder) är fortfarande mycket lätt att ta till sig. I 139 små delar, indelade i sex avsnitt, följer Kelly sin son från tidig spädbarnsålder tills dess att han erövrar ett eget språk och därmed är att betrakta som en självständig individ.
Verkets första del består av en serie använda blöjor på vilka konstnären har dokumenterat vad och när barnet (som heter Kelly i förnamn – en liten humoristisk knorr som är typisk för Kelly) ätit. Första gången de visades väckte blöjorna ont blod, en serie manliga kritiker applåderade den intellektuella nivån men kunde inte hålla tillbaka sin vämjelse inför den ”kvinnliga” vardag som hade infiltrerat deras trygga habitat. Och det är också
i den reaktionen – i motståndet mot det privata som en politisk och konstnärlig arena – som Kelly har funnit en plats i den moderna konsthistorien.
Betraktaren får följa Kelly och Kelly genom en långsam process av separation där handavtryck, blad, insekter och annat hittegods som sonen gett åt modern, konservativa skuldkänslor (för sina egna ambitioner), joller och tidiga språkljud och mycket annat presenteras i en monoton och korrekt inramning som mellan varven, såklart, svämmar över av distanslös kärlek och uppriktig fascination. Parallellt med sonens långa tillblivelseprocess får vi följa den inte helt oproblematiska skapelsen av konstnärens modersroll.
Bredvid Post Partum Document visas Multi-Story House, från 2007, där en ljuslåda i form av ett hus visar en rad korta berättelser där feminister från Kellys egen genombrottsgeneration respektive i dag redogör för sin övertygelse. På insidan kan vi läsa de äldres nästan frälsta utrop om omvälvande insikt, och på insidan de yngres mer odramatiskt självklara ställningstagande. Verket har en positiv underton av att något faktiskt har uträttats på ett fåtal decennier, och är dessutom en fin illustration över hur tid förflyter i språk.
Mary Kelly landar alltid i just språket, och utställningens övriga verk. Bland annat i en poetisk berättelse om hur ett litet barn blir ett propagandaverktyg för flera olika parter i Balkankriget på 90-talet, skriven på 52 meter torktumlarludd. Språk formar betydelse och skapar verklighet. Mary Kelly bjuder ett visst motstånd, men visar att språklig förståelse inte alltid måste vara bokstavlig.