Edenmot blev tidigt föräldralös och gestaltar ofta en personlig och mycket mörk historia. Allvarliga människor mot svarta bakgrunder, djävulskt vackra kollage av fjärilsvingar och en storslagen övertydlig symbolik. Döden och det skyddslösa barnet är konstnärskapets två huvudspår.
De blanka printarna är effektiva i Sven-Harrys rätt små rum där de får direktkontakt med, och speglar sig i, varandra. Men det blir något av en överdos av skönhetsdyrkande dödsmässa. I synnerhet som flera bilder har sällskap av onödigt tolkande texter. Edenmont passar egentligen bäst i samlingsutställningar där hennes verk får skava mot andras.
Helheten blir lite som en kakbuffé. Det känns som en lysande idé, men det blir väldigt snabbt en sockerchock. Några polarioder, förstudier till de gigantiska bilderna, bryter av och blir i sin småskalighet ett välbehövligt inverterat utropstecken.