Juan Pedro Fabra Guemberena har alltsedan han gick ut Konsthögskolan i Stockholm 2002 etablerat sig som Sveriges mesta utforskare av militär estetik. I en rad fotografiska bildserier har Fabra närmat sig den uniformerade och tungt beväpnade världen från en synvinkel som liknar det glassiga modemagasinets, men ändå – så klart – befinner sig miltals därifrån. Fabra har applicerat ett slags poserande känsla av romantikens sublima på sina landskap där hjälmar och kamouflagenät avtecknats i dramatiskt motljus.
De glänsande bilderna av svensk militär och svensk natur kunde möjligen anklagas (alternativt hyllas) för att inte alltid veta vad de vill berätta, och de senaste åren har Fabras arbete blivit tydligare, något som inte minst märks på de två verk som just nu visas på Teatergalleriet i Uppsala. Ljudverket P.M.C. och bildspelet Ted Danson, som avlöser varandra i en loop, bildar tillsammans en helhet som utgör den mest slående antikrigskonst jag mött på mycket länge.
Ted Danson består i all enkelhet av en ljudlös snutt av Steven Spielbergs maffiga krigsfilm Rädda menige Ryan, som är nedladdad på ett felaktigt sätt och därför har transformerats till en pixlig sörja av krigsbilder som trillar ut och in i varandra i en långsam och ganska ryckig ström.
Spåren av Hollywoods hjälteepos är mycket små och verket kan å ena sidan beskrivas som en bildsvärm med måleriska kvaliteter, eller å andra sidan som en ackurat bild av de fördomar som finns mot konstfilm. Utan sällskap av O.M.C. skulle Ted Danson stanna som en ruffig bildkavalkad som med sin upphuggna rytm har förvandlat en storfilm till en påminnelse om de absurda scener av fadd mänsklighet en krigsfilm faktiskt ofta innehåller. Möjligen med tillägget att det finns något tänkvärt i att datorn som artificiell intelligens har påtvingat betraktaren en mer eftertänksam version av krigandet – med det förutsätter förstås att nedladdningsfelet är oavsiktligt.
Tillsammans med ljudslingan blir Ted Danson tyngre än så. O.M.C. består av en autentisk ljudupptagning där ett par krypskyttar från det amerikanska privata säkerhetsföretaget Blackwater samtalar med varandra samtidigt som de skjuter på, vad som verkar vara, civila irakier.
På ljudslingan, där vardagsfraser blandas med skott, har Fabra lagt en enslig cellomelodi som liksom lyfter in de ohyggliga ljudet av vardagligt lustmord i galleriet. Krypskyttarna låter som ett par kompisar som spelar tv-spel, och tillsammans med cellon och det kaotiska bildspelet sänker sig ett djupt och smärtsamt mörker i betraktaren som nästan förlorar rörelseförmågan och blir sittande i det i övrigt tomma galleriet. Fabra befinner sig här ljusår från de glänsande magasinen och framstår som en djupt pessimistisk moralist.
Egentligen finns det inget annat att göra än att i djupet av sin mänsklighet hålla med en av krypskyttarna som laddar om och konstaterar; ”It´’s going to be a long fucking day."