Fotografiskas första månader har varit en publikmässig succé. Premiärutställningarna med Annie Leibovitz har uppenbarligen svarat mot ett behov av ett brett och populärt inriktat rum för fotografi. Men det är egentligen nu den verkliga utmaningen börjar. Det ska bli spännande att se om museet klarar av att hålla intresset vid liv.
Som en pendang till höstens stora satsning på modefotografi presenterar Fotografiska och curatorn Michelle Marie Roy bildjournalisten Pieter ten Hoopens Stockholm och den amerikanska konceptfotografen Sandy Skoglunds The artificial Mirror, och vill med en slående kontrastverkan mellan de två fotograferna skapa ett litet utropstecken. Pieter ten Hoopens mörka Stockholmsbild är återhållsam och introvert medan helhetsbilden av Sandy Skoglunds karriär bubblar av färg och kitschig civilisationskritik. Därtill kan man lägga en gemensam nämnare i att respektive bildmakare skapar med en väldigt tydlig avsändare.
Sandy Skoglund hittade till fotografiet via konceptkonsten och idén är alltjämt bärande i hennes verk. I några tidiga bilder från 70-talet gör hon till exempel ett briljant Columbi ägg då hon binder samman mönster genom att placera tigerkakor och beef jerky på marmorskivor, ärter och morötter på att lapptäcke, randiga kakor på ett Mondrianmönster och så vidare. De oväntade mötena mellan material är också ett genomgående drag i hennes arbete. I bilder som vi idag skulle gissa var genererade med hjälp av photo shop bygger hon installationer som ska ge betraktaren en känsla av sensation och puffa vidare mot ett djupare samtal. Spirituality in the flesh visar en kvinna i blå klänning som poserar på en pall mot en monokrom bakgrund. Det skulle handla om ett alldagligt porträtt om inte kvinna, pall och bakgrund bestod av köttfärs.
Ett snapshot från ett cocktailparty där människor, möbler och rum är täckta av ostbågar, några barbiedockor som solar på en playa av pommes frites och en laddad familjescen helt täckt av russin är andra exempel på Skoglunds lekfulla konsumtionskritik. Övertydligt så det förslår, såklart. Men väldigt roligt. I en rad mer klassiskt surrealistiska bilder har Skoglund befolkat sin bildvärld med gröna radioaktiva katter och svävande guldfiskar. Här vill berättelsen ta ett större språng, men effekten uteblir. Bland annat för att Skoglunds uttryck har anammats och nästan ätits upp av reklamvärlden. Gränsen mellan dystopi och klockreklam är möjligen mindre än man skulle tro.
Glidningen till Pieter ten Hoopens direkt anslutande Stockholms-serie är som förväntat en självklar och i sig behaglig kontrast. Svenskholländaren Hoopen har höjt kameran inför ett väsen som befinner sig mil från den gängse Stockholmsbilden. Färglös urban ensamhet är det övergripande intrycket, och betraktaren möter bland annat singelhushåll, solitärer i kollektivtrafik och sörjande vid en dödsbädd. Hoopens prisade fotojournalistik känns igen i uttrycket, även om han rent bokstavligt är färglösare än han brukar vara. Känslorna är stora på gränsen till det patetiska, och det långsamma ljuset lägger sig mer kring en aversion eller anti-bild än runt motiven i sig. Trots att bilderna, som också presenteras i bokform, inte är Hoopens största stund finns det ett mod i att så öppet gestalta ett jag som förefaller fastnaglat i en känsla av hopplöshet. Hoopens styrka är en förmåga att få ögonblick att kännas som evigheter.
Hoopen och Skoglund är ett fungerande, om än inte skakande, möte. Men Fotografiska skulle vinna på att skippa de murriga, mörka rummen som omger bilderna.