Det är svårt att inte bli patetisk när man står inför någon av den abstrakta symbolisten Cy Twomblys bästa målningar. Twombly har, vid sidan av sina intellektuella kvaliteter, en färghantering som får omvärlden att blekna bort och ger betraktaren en stark känsla av att allt utom måleri är fullkomligt oväsentligt och att det enda rimliga vore att släppa allt och bara ägna sig åt färg. Jag hade blivit överväldigad om Moderna museet hade visat en retrospektiv med den nyligen bortgånge samtidsmästaren, och när han nu presenteras i ett sammanhang som drar upp en konsthistorisk historisk linje och låter honom föra dialog med J M W Turner och Claude Monet är det svårt att inte vara nöjd. Med sin skenbara spontanitet är Twomblys färger dessutom farligt förföriska och har en tendens att skymma helheten i hans verk, och att konsumera honom i en bredare kontext ger en välbehövlig distans.
Turner, Monet, Twombly: Sent måleri är en museal triumf och att utställningen ska vandra vidare till Tyskland och England är en påfågelfjäder i hatten för Moderna museet. Att ro ihop en utställning av den här kalibern är en prestation som också säger någonting om hur bra Modernas egen samlig är. Turner och
Monet är stora publikdragare och att få låna verk av museer som bara har ett par tre stycken innebär att man har någonting bra att byta med.
Turner (1775–1851), Monet (1840–1926) och Twombly (1926–2011) binds förstås samman av att ha utmanat föreställningarna om måleri i sin respektive tid. De är alla tre konstnärer som drogs mot att måla måleri, snarare än motiv, och den historiska linje som presenteras av curatorn Jeremy Lewison, som med ett förflutet på engelska Tate har ett kontaktnät som möjliggjort utställningen, illustrerar hur långa rötter den abstrakta konsten har.
På ett ytligt plan handlar utställningen om att fly motivet, och om att ge efter för den romantiska hänförelse som abstraktionen, och tilltron till färgens materialitet, ofta innebär. Utställningen fokuserar på verk från den senare hälften av varje konstnärs karriär, både för att undersöka hur åldrande gestaltas och för att undvika den kamp som de yngre konstnärerna förde med sin omgivning. Resultatet är, knappast förvånande, något av en herrklubb där tre väletablerade, distingerade gentlemän är förhållandevis upptagna av en motivkrets som handlar om den egna dödligheten.
Twomblys eruptioner, Turners solnedgångar och Monets näckrosor har tydliga beröringspunkter med varandra, och Turners inflytande över Monet, och de bägges inflytande över Twombly, åskådliggörs på ett väldigt förväntat sätt. Utställningen skulle också, bortom det alltid sensationella mötet med färgerna, ganska följdriktigt kunna urarta till en stjärnspäckad gäspning. Lyckligtvis verkar Lewison ha insett detta och de försynta tematiska block som utställningen är indelad i skapar en interaktion som når längre än det förväntade. Atmosfär, Skönhet kraft och rymd, Inte så ljuvt som melankolin, Årstiderna, Eld och vatten, Livskraften och En flytande värld är sju samtalsrubriker där de deltagande verken möts på ett plan som är mer privat än deras stjärnstatus och våldsamma försäkringskostnader. Genom att peka på det uppenbara, ”titta, alla tre har målat båtar och mytiska motiv”, forcerar man det. Att rubriceringarna är vaga och flyter in i varandra bidrar dessutom, precis som utställningsarkitekturen som bara består av antydda och inte slutna rum, till att det faktiskt uppstår en behaglig och avspänd dialog mellan konstnärerna.
Ytterligare en liten triumf för utställningen är att utgångspunkten, som var att hitta ett intressant sätt att visa Monet och Turner, faktiskt fungerar. Det tillhör bägge den skara introduktörer som i kraft av sin storhet – och ett oändligt antal reproduktioner på diverse kringprodukter – har reducerats till historiska (läs: skittråkiga) artefakter utan samtidsanknytning. Här ger Twombly dem en knuff i ryggen och plötsligt befinner de sig i ett sammanhang där deras verk inte bara är trevliga dammsamlare. Knutpunkten blir dessutom en inte allt för ofta förekommande plats där en bred allmänhet och en kräsen konstpublik med rynkad näsa kan mötas utan att drabba samman. Och där någonstans hittar man en av museets viktigaste uppgifter.