Visst gör det ont när knoppar brister. Ja, ibland gör det till och med så ont att man vill ställa sig på närmaste bro och titta ut över ett landskap som speglar ens egen inre skrikande melankoli och bara vråla ut sin smärta.
Edvard Munch är liksom Karin Boye och många andra stora, allra helst kroniskt deprimerade, modernister umärkta introduktörer som fungerar perfekt för sökande tonåringar i färd med att bygga den referensbank som ska representera ett vuxet jag.
Munchs på en gång klarsynt bittra och explosivt livsbejakande expressionism fortsätter envist att avtäcka världen för unga betraktare, och hör till den ganska lilla kärna i det som brukar kallas kanon som verkligen fortsätter att kännas fräscht och omistligt för generation efter generation.
Med tanke på det ovanstående skulle man möjligen kunna misstänka att Thielska galleriets stora vårsatsning Munch! Skulle vara drabbad av en hormonstinn, kvav lukt av instängt pubertetsrum, men så är det dessbättre inte. Munch och ytterligare en handfull riktigt banbrytande konstnärer fungerar som sällskap livet ut, ungefär på samma sätt som den allra ypperligaste populärmusiken på samma gång kan vara tidsmarkör och totalt tidlös. Edvard Munch är Kunst der Fuge av Bach, och han är Sympathy for the Devil av Stones. Ja, ni fattar.
Det krisdrabbade Thielska Galleriet har tagit i från tårna och det är knappast någon överdrift att påstå att Munchutställningen avgör den anrika lilla institutionens framtid. Om inte en utställning med en 150-årsjubilerande världskonstnär som Munch väcker liv i det falnande publikintresset är det tveksamt om något kommer att göra det, och ett publikfiasko lär innebära att de extra anslag som museet fått för att rycka upp sig inte förnyas.
Lyckligtvis ska det nog mycket till för att Munch inte ska locka folk. Munch! - Nietzsche, Thiel och Nordens störste konstnär är en blockbuster redan på papperet, och utan att vara särskilt omfångsrik eller översållad av Munchs bästa, eller kanske snarare mest ikoniska, verk lever utställningen upp till alla förväntningar. Det är dessutom en fröjd att äntligen se Ernst Thiels Djurgårdsvilla ta steget från musealt hem till riktigt museum. Byggnadens övervåning är tömd på möbler och det så kallade Munch-rummet
är klimatanpassat och Thiels fina Munchsamling presenteras omhängd och kompletterad med några inlån från norska och svenska institutioner.
Thiel fungerade under några kritiska år kring det förra sekelskiftet som Munchs viktigaste mecenat, och de tolv målningar och 90-talet grafiska blad som museet äger räknas som den bästa Munch-samlingen utanför Norge. Utan en egen samling att låna ut vore det helt otänkbart att Thielska skulle få låna verk av rätt dignitet.
Utställningen kretsar, som titeln antyder, kring det väldiga porträtt av Nietzsche som Thiel lät beställa. Verket band samman Munch med den store, i tiden sanslöst dyrkade, tänkaren och Thiel gjorde därmed vad alla konstsamlare drömmer om och lyfte en lovande konstnär till ett nytt mått av berömmelse, något som i förlängningen höjde värdet på den egna investeringen. En av utställningens främsta inlån är en fantastisk skiss i kol, tempera och pastell av samma porträtt.
En annan höjdpunkt i Thielskas samling är Förtvivlan, som visar en hängig konstnär stående på en i konsthistorien mycket välkänd bro. Verket är en föregångare till den famösa Skriet, som nyligen såldes för 800 miljoner kronor, och markerar verkligen Munchs väg in i vårt undermedvetnas kollektiva bildbank.
Ytterligare ett inlånat självporträtt, Självporträtt i helvetet, visar konstnären i all den förtvivlan som är hans kännetecken. Med naken överkropp, märken efter en hängsnara runt halsen och en vilset nollställd blick stirrar han, givetvis utan att möta betraktarens ögon, från en flammande eldfängd omgivning ut över den lilla salen, som också är fylld med mer konventionella porträtt och landskap.
Trots att utställningen inte samlar fler än ett tjugotal målningar framträder Munch i helfigur, och också i sina tamare målningar framstår han som långt djärvare än de flesta av sina samtida - och många senare - kolleger. Det stora urvalet av grafik, som första gången visas i sin helhet, breddar ytterligare bilden av världskonstnären och är man en smula mätt på den ikoniska Munch är grafiken, med ett direktare och mindre akut smäktande anslag, ett väldigt behagligt alternativ.