En gullig och formsäker häst i stengods, inte helt olik en korv. En likkista i glas bredvid en upphottad rullator som har parat sig med en chopper. Några finstämda grafiska blad av klassiskt snitt, tillverkade med en uppenbar yrkesskicklighet. En skulptural pelare av sprejmålade tvättkorgar. Ett broderat lakan som träffsäkert skriker ut det döende folkhemmets vrede över den välfärd som monteras ned. En serie spritglada hunddjur i snidat trä. En glaskupa som härbärgerar ett par pulserande köttstycken. Ett par intelligenta videoverk. Och måleri som spänner över en gigantisk skala av stil och kvalitet. Gissa var du befinner dig?
Liljevalchs vårsalong är sig lik också i sin nittionde tappning. Sedan 1921 har salongen etablerat ett mönster som inte nämnvärt ändras, trots att juryn bakom urvalet ständigt skiftar.
I år har juryn, förutom konsthallschefen Mårten Castenfors, utgjorts av en trio etablerade konstkritiker, och som en i skrået är man naturligtvis nyfiken på om resultatet påverkats av de röster som annars befinner sig på andra sidan av betraktandet. Det har det inte.
Bland över 2 000 ansökningar har juryn valt ut 131 konstnärer och helheten är lika spretande mångfasetterad som vanligt. Några etablerade namn, många okända. Några positiva överraskningar, många gäspningar. Väldigt många olika material och ännu fler anslag.
Jag skulle gärna säga att kritikerjuryn bjudit oss färre verk som såg bra ut på det inskickade fotografiet men inte riktigt fungerar i fysisk form, men så är det inte heller.
Det är väldigt lätt att år efter år raljera över den aktuella juryns uppenbara felsteg, men att det märkliga urvalet återkommer gång på gång beror egentligen på att de som väljs ut till juryn tar sitt uppdrag på stort allvar. Liljevalchs vårsalong har ju faktiskt ett rätt högtidligt uppdrag som en tvåvägsrörelse som dels ger oetablerade konstnärer och otrendiga verk som aldrig skulle ha en chans att få visa upp sig i den etablerade gallerivärlden en chans att synas, och dels att visa den stora publiken, som kanske bara ser vårsalongen, att konst kan vara väldigt många olika saker på lika många olika nivåer.
Möjligen syns kritikerjuryn i att 1900-talets konsthistoria replikeras och diskuteras i ovanligt många verk.
Salongens äldsta deltagare, Siv Appelqvist, presenterar till exempel en serie tuscher som leker med den tidiga modernismens utopiska former. Den nästan 60 år yngre Anders Ramsell tolkar i samma material Marie-Louise De-Geers berömda Paletten-utvik från 1968, och skulptören Germund Lindunger är en av flera deltagare som vågar sig på en omstöpning av konkretismens raka linjer.
Öregrundskonstnären Hans Lindström ställer sig till samma skara med fem akryler som placerar in ikoniska verk av Warhol, Picasso, van Gogh och andra i murriga, antikvariska rumsfantasier.
Men på Vårsalongen ska man egentligen inte leta efter linjer, utan favoriter. Josefins Sjöströms magnetiska köttbitar, Côtes échine, hör definitivt till dem. Som små bultande kallskurna hjärtan dansar ett par köttstycken under glas. Det kunde vara en uppmaning till betraktaren att välja dagens vego till lunchen, och det kunde handla om ett skänka en tanke till allt som varit levande. I sin nedbrytande tillfällighet hör verket till dem som stannar kvar allra längst.