När graffitin lämnade New Yorks gator och spred sig över världen för lite mer än två decennier sedan tog det inte länge innan Uppsala fick ett antal utövare. Bland dem fanns bland andra Pärra Andreasson, med sitt alias Ruskig, och hans kompis Ångest – som ofta lyfts fram som viktiga pionjärer när gatukonstens svenska historia berättas. Ruskig, Ångest och några till utmärkte sig inte minst genom sina svenskspråkiga signaturer, och tog därmed ett kliv mot en mindre amerikanskt influerad och mer självständig scen.
När Pärra Andersson nu återkommer till sin gamla hemstad handlar det dock inte om graffiti i sak, även om gatukonst fortfarande är den genre han huvudsakligen verkar inom. Men utställningen Indikatorn Jämlikhetsmakten, som visas på Konsthuset, handlar inte om gatukonstens eviga fråga – att samhället har oförklarligt stora problem med att acceptera ideella utsmyckningsinsatser medan kommersiella aktörers bilder och budskap glatt accepteras – utan om något helt annat. Nämligen om jämlikhet.
I en lång rad fotografier får betraktaren möta en moloken gestalt som är målad på en rad platser, i huvudsak rivningskåkar och andra ytor där konstnären med alla inblandades goda minne har fäst sitt ordlösa budskap. Gubben, eller gubbarna, kan anta olika form och ha olika färger, men alla gestalter binds samman av två sorgsna ögon och lika många slokande mungipor. I en programförklaring beskriver Ruskig sitt projekt och konstaterar att vårt samhälle knappast är ens i närheten av jämställt. Männen sitter på den monetära makten och kvinnorna, menar Pärra Andreasson, på intimsfärens ”uppfostransmakt”. Den dagen all makt i samhället delas lika kommer den sprayade gubbens mungipor att peka uppåt. Förhoppningsvis är Ruskig fortfarande aktiv när miraklet sker.
Vid sidan av sin politiska – sympatiska men textberoende – dimension är utställningen en snyggt upphängd inblick i en liten men konsekvent del av Pärra Andreassons konstnärskap. Och här finns det kanske ändå en skärva av de diskussioner som så ofta uppkommer när det handlar om konst som söker sig till offentligheten utan att nödvändigtvis vänta på en formell inbjudan. De miljöer Pärra Andersson har bemålat är perifera och sällan betraktade, det vill säga desamma som också illegal gatukonst i första hand disponerar. Gatukonst handlar ofta om rätten till det offentliga rummet, men också om att verkligen se en helhet som rymmer åtskilliga vrår – med eventuella invånare – som vi tenderar att glömma bort. Två installationer, ett par jeansklädda, till synes utslagna, ben som sticker fram under ett skynke och en bortvänd stående gestalt i sliten läderjacka och huvtröja i ett hörn, förstärker intrycket av att peka på det som annars lockar människor att vända bort blicken.