Det är svårt att gestalta sin närmiljö. I varje fall om man vill göra det med någon typ av konstnärliga ambitioner. Ofta är den som tar på sig uppdraget för nära miljön, vilket riskerar att ge upphov till ett platt och distanslöst resultat. Och är den som gestaltar vidare medveten om problemet och resolut tar ett steg tillbaka för att skapa den åtråvärda distansen är risken lika stor att det blir övertydligt och klichétyngt. För Uppsalabon är Uppsalabilder kort sagt ett utmanande fält.
Fotografen Ira Löfman räds inte utmaningen och i utställningen Ängeln och staden, som breder ut sig i Domkyrkans sydvästra del, presenterar hon en närstudie i en älskad närmiljö.
Det dominerande motivet i bildsviten, som är tryckt på tjockt akvarellpapper, är just den miljö som för tillfället härbärgerar den.
Det vill säga Domkyrkan och mer specifikt den ängel som från en av kyrkans tornhuvar har vakat över staden ända sedan Hugo Zettervalls omfattande renovering och ombyggnad i slutet av 1800-talet.
Ängeln, och några bilder som visar stadens äldsta bro och några andra till kyrkan anknutna miljöer, blir en fixeringspunkt som får gestalta Ira Löfmans version av sin stad. Den syns från en mängd olika vinklar, på nära håll och på distans och i olika väder, även om en romantisk dimma och ett smeksamt, djupt ljus dominerar.
Jag är personligen inte helt såld på motivet, men Ira Löfman vinner verkligen på att hålla sig till en snäv motivsfär. Upprepningen ger tyngd åt framställningen och skapar lite av den välbehövliga distans som gör att helheten inte bara blir en kärleksförklaring utan också åtminstone något av en undersökning, vilket i varje fall jag uppfattar som intressantare. Det gör för övrigt också utställningslokalen, som nästan kannibalistiskt vältrar sig i utskurna bitar av sin egen glans och sina egna former.
Innerligheten i Ira Löfmans projekt är förmodligen en garant för att den månghövade publik som kommer att strosa förbi bilderna under sommaren ska bli nöjd. Och fotografen har givetvis rätt i sak: det lönar sig att se på det man har i sin omgivning med viss skärpa.