När vi lägger ögonen på en bild, säger Roland Barthes, väljer vi först av allt ett punctum, en detalj i bilden som vi sedan bygger vårt betraktande kring. Maria Miesenbergers Sverige/Schweden, som i bokform nyligen belönades som årets bästa svenska fotobok, består av gamla familjefoton från vilka någon eller några nyckelpersoner har avlägsnats, och det man först noterar i mötet med hennes bilder är ofrånkomligen den svärtade yta som motsvarar den frånvarande personen. Man bygger alltså, i varje fall enligt Barthes, sitt betraktande kring något som inte finns i bilden.
Det låter nästan för bra för att vara sant, men den frånvarande – eller om man så vill: dolda – personen är en listig sofistikering som liksom tvingar fram ett mer aktivt seende. Vi passerar inte bilder utan att reagera och, om det behövs, ställa frågar. Varför saknas personen? Är frånvaron ett straff eller en negativ värdering? Ett dödsbud, en poäng om faktisk saknad? Eller en laddning åt andra hållet, den viktigaste kan kanske inte synas? Raderar genusstrukturen alltid mödrarna? Föreställer hela bildserien i själva verket minnet i sig, alltid förljuget och fyllt av svärtade, anonymiserade karaktärer?
Det sistnämnda ligger förstås alltid nära till hands. Och i Bror Hjorths Hus lilla helfigurspresentation av Maria Miesenbergers konstnärskap står i varje fall ett slags dubbelt tilltal i centrum. Maria Miesenberger har en förmåga att göra opersonligt på ett väldigt personligt sätt. Sex fotografiska självporträtt förtydligar: i varje bild syns bara den avbildads hals och haka, sträckta som om blicken på de ögon som inte syns är riktad uppåt, mot taket eller molnen. Självporträtten är utan tvekan personliga, i den meningen att de fångar en bestämd människa även om vi inte ser särskilt mycket av personen ifråga, men de röjer inte sin individ. Det går, verkar Miesenberger ständigt återkomma till, att på en och samma gång vara allmängiltig och unik. Kanske är det inte ens valbart.
Den uppmärksammade skulpturserien Hide & seek, som på Bror Hjorths hus representeras av tre figurer i hyfsat naturlig storlek, följer samma spår. Standing, crawling och on all four är de glänsande aluminiumskulpturernas undertitlar, och det är precis vad de gör. De människolika gestalterna saknar karaktärsdrag och är täckta av en ett mönster som kunde vara ådringen på ett träd eller gigantiskt fingeravtryck. Allmänna och unika. En av de ögonlösa står mot väggen och räknar. De två andra både söker och gömmer sig. Alla tre trevar i blindo. Vilse i rummet, vilse i existensen, vilse i pannkakan.
Utställningen presenterar också en mer färgsatt sida av Miesenbergers konstnärskap. Och ett par stora collage eller lapptäcken av skurlappar och silkestråd höjer stämningen betydligt. I några montrar ligger också en mjuk, bokstavligt alltså, inte bildligt, serie vagt oroande objekt av skumgummi, strumpbyxor och pärlor, som kunde vara foster eller drömmar eller båda två. Verkliga och overkliga, mänskliga och icke-mänskliga.
Miesenbergers värld, med sitt återkommande konstaterande om att vi ändå aldrig ser varandra, kunde vara kall och obehaglig, men en röd tråd av humor binder samman det ena projektet med det andra (minst subtilt i en mobil, Brain Choir, som visar korviga hjärnor av stoppade strumpbyxor) och lämnar betraktaren med ett storögd leende.