Nya namn på konstarena

Den utställning med årets avgångselever vid Kungl konsthögskolan som i dagarna öppnats på Fredsgatan i Stockholm ska ses som ett led i utbildningen, förklarar en av lärarna, professor Peter Hagdahl i förordet till utställningskatalogen.Det är en god tanke. Nu ska de 28 nya konstnärerna ut på en alltmer expanderande marknad där det gäller att kunna koderna, ta för sig och tala för sin sak. En viktig del av den verksamheten är informationen - till medierna och till utställningsbesökarna. Båda grupperna vill gärna veta lite grann om vem som gjort verket, kanske lite om teknik och om tanken bakom det hela. Allt detta för att underlätta tillägnandet av verket. Lite trist är det att konstatera att så enkla fakta i stort sett saknas när de nya konstnärerna nu gjort sin första stora utställning. Visserligen hänvisas till de medverkandes hemsidor. Men alla har inte en sådan, och för besökaren är det onekligen en bakvänd ordning att först vid hemkomsten från utställningen kunna ta delav basfakta om de medverkandes cv. Den lilla katalog som producerats hade med lätthet kunnat rymma åtminstone dessa uppgifter.Att flera av verken dessutom inte var färdiginstallerade när man härom dagen inbjöd till pressvisning irriterar förhoppningsvis bra mig som kritiker: man får väl förmoda att det hela är komplett när allmänheten nu har tillträde till utställningen och själv kan ta del av vad de nya konstnärerna åstadkommit.Och det är minsann inte lite. Den stolta titeln Allt är möjligt visar sig ha god täckning. inte minst när det gäller valet av tekniker. Så har exempelvis Martin Karlsson och Kristina Stark valt teckning som sitt medium. Martin Karlsson är för övrigt född och uppvuxen i Uppsala, där han bland annat låtit sig inspireras av Bror Hjorths teckningskonst. På akademien visar han nu teckningar inspirerade av Hilma af Klints försök med automatiskt medialt bildskapande. Daniel Johansson har installerat ett ljudkonstverk i en för ändamålet tillverkad svart kub. Flera av eleverna har valt videoteknik, några i kombination med andra tekniker, bland dem Love Enqvist och Susanne Vollmer. Men även måleriet är ett naturligt val för många av de nya konstnärerna. Särskilt fäster jag mig vid Markus Ekeblads sätt att ladda sina bilder med inte alldeles lättolkad symbolik. Störtande broar, flygande fordon och halvt vittrade hus ruvar på hemliga katastrofer i hans målningar. Det hela är utformat som ett realistiskt målerivilket gör det absurda innehållet än mer gåtfullt lockande.Niklas Karlsson har valt ett ovanligt material i sitt platsspecifika verk New York Brooklyn Bridge. Med tunna trådar har han installerat sin variant på den berömda förbindelselänken mellan Manhattan och Brooklyn- ett spännande verk som i sin blygsamma fysiska form inte räds de monumentala anspråken.Originellt är också Gosia Kurdziels vita väggpussel. Med akademiens klassiska skulpturer som förebild har konstnären gjort utsågade platta pusselbitar som besökaren får försöka passa in i motsvarande tomrum på väggen. Ett tänkvärt förhållningssätt till det som åtminstone tidigare var alla konstakademielevers ofrånkomliga studieobjekt: de antika skulpturerna med sin speciella estetik. Här förvandlas de prestigeomgärdade verken till pusselschabloner i ett interaktivt verk.Johan Strandahl slutligen kombinerar humor och allvar i sin recyklingsvariant av ett bord som förvandlas till spån för att med hjälp av lim åter bli byggdelar till ett bord. Jag kommer att tänka på en annan berömd konstnär, Turnerpristagaren Simon Starling, vars skjul blev en båt som blev ett skjul. Men Strandahl gör sin egen resa i konsten, precis som de allra flesta i denna inspirerande elevutställning. Visst kan man om man vill hitta tänkbara förebilder hos flera av deltagarna. Men i den mån man bär på sådana arv har man samtidigt haft förmågan att förvalta dem på ett eget och personligt sätt. Årgång 2006 är helt enkelt en mycket god sådan, och deltagarnas namn bör den konstintresserade lägga på minnet.