Objekt med en egen agenda

Material Girls aktualiserar den gamla striden mellan konst och konsthantverk. Sebastian Johans har sett tre uppiggande och välförtjänta Kaleido-stipendiater.

konst på Kaleido,  Material Girls

konst på Kaleido, Material Girls

Foto: Staffan Claesson

Kultur och Nöje2010-03-11 10:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Att diskutera gränsen mellan konst och konsthantverk är oftast ganska tråkigt och tenderar att urarta i funktionsfascism och/eller diffusa kvalitetsbestämningar som gör att ett keramikägg är hantverk medan ett annat är konst. Att de bägge begreppen ligger nära varandra och att en uppluckrad gräns dem emellan kan vara fruktbart är dock de flesta i allmänhet eniga om.

Trion Material Girls, årets mottagare av design- och hantverkskollektivet Kaleidos årliga stipendium, aktualiserar emellertid begreppsdiskussionen på ett rätt givande sätt.
Gruppens alla medlemmar rör sig obehindrat mellan tekniker och kontexter och visar att definitionen egentligen (och rätt självfallet) landar i att konsthantverk som nästan allt annat blir konst om man väljer att det ska vara det. I den myllrande scenografi Material Girls har placerat i Keleidos utställningsallkov är det egentligen bara en lyhördhet inför de valda teknikerna och ett litet bord med objekt till salu som landar i hantverket, och då är det ju dessutom krav man gärna ställer också på konst.
Moa Lönn, Maria Johansson och Joanna Günter jobbar alla självständigt men möts i den enhetliga presentationen som består av några hyllor där var och en har fått var sin huvudavdelning.

I den hylla som möter betraktaren har Joanna Günter konkretiserat minnet av en älskad farmor. I en grupp små ramar vilar nedtecknade minnen och hälsningar i stället för de förväntade familjeporträtten och i lådor, vitriner och skåp står skulpturala objekt och minner om att form kan återge lika väl som ord. I en låda sticker hand i porslinslera fram ur ett nystan pärlhalsband - ett möte med farmoderns smycken som uppenbarligen har haft betydelse. Barnets fascination för pärlornas skimrande emalj är given och kommer igen i rader av gigantiska rosa pärlor i lergods. En broderad kudde, ett finger och flaska nagellack, några fåglar som kalasar på gammalt bröd, allt i lera, är andra ögonblicksbilder som har blivit hållpunkter i ett identitetsbygge. Hela skåpet känns som en stor ömhetsbetygelse och det skulle bli för glänsande om det handlade om ett porträtt av en förälder. I relationen till en farförälder handlar det vanligen om en serie möten och inte om samexistens, som med en förälder, och då är det lättare att förlåta bildens nästan idealiserande subjektivitet.

Moa Lönns leranimationer består också av serier av små bilder, men har i övrigt lite gemensamt med Günters minnen. Korvar som oroligt väntar på att spetsas av en gaffel, stolar, som knuffas, vaser som växer fram ur intet, en lersvan på en lersjö, skor som får ben och broccolibuketter som vajande bildar en skog är några exempel. Det handlar hela tiden om snabba bilder och om lera som faktiskt får fortsätta vara lera även i animerad form. Klippen är skissartade och kunde vara ett förarbete inför ett större verk, eller möjligen små lerfanzines som hyllar Nathalie Djurberg, vars leranimationer lyser starkt på den internationella konstscenen. Men mest av allt handlar de om sitt eget material. Moa Lönns fascination inför den köttiga, formbara och väldigt fysiska lermassan är farligt smittsam. I ett annat verk låter hon dekorativa lerornament växa fram i en projektion på en vit porslinsvas. Det blir en annan, inte fullt lika effektiv, tolkning av samma inverterade keramiska värv.
Ett mer direkt förhållningssätt till frågeställningen om konst och konsthantverk har Maria Johansson, som visar en rad föremål som vid en första anblick förefaller ha en funktion men som visar sig vara objekt som åtminstone inte duger till det man möjligen trodde först. En backspegel monterad på ett fundament får exempelvis acceptera att den existensberättigande spegeln är utbytt mot genomskinligt glas. En enkel och väldigt gammal lek med funktionsförskjutning - ett strykjärn med en glaskupa i stället för handtag är en hänvisning till Man Ray och Duchamps glada 1920-tal, och borde inte kännas samtida. Men det finns en omsorg i leken som gör att Maria Johanssons objekt inte stannar som hänvisningar utan verkar ha en egen agenda. Det handlar inte om att göra det först, utan om att göra det bra. Det är alltid nyttigt att se sina förutfattade förväntningar demonterade.
Stipendiatutställning 2010
Material Girls
Kaleido
(tom 4/4)