Trevligt är ett farligt knark. Trevligt gör det svårt att se. Saker som omedelbart och uppriktigt får en att treva efter epitetet trevligt ställer sig ofta liksom i vägen för själva. Ljusfestivalen Allt ljus på Uppsala är ett bra exempel. Ambitionen att lyfta fram nya energisnåla belysningslösningar, att visa hur små insatser kan göra stor skillnad, att presentera ett ljusare och tryggare stadsrum, att skapa aktivitet och rörelse i stadskärnan. Allt är så sympatiskt och genomtrevligt att det nästan blir svårt att se och utvärdera de enskilda projekten.
Allt ljus på Uppsala befinner sig också i ett mellanland där form, funktion och kommersiella intressen samverkar, och de femton ljusinstallationerna i centrala Uppsala kan betraktas både som färdiga verk och som showrooms som mer presenterar en skiss eller idé, vilket är förvirrande. Att se installationerna som halvklara förslag till lösningar på den angelägna frågan om hur Uppsala bättre ska belysas ger förstås rum för en betydligt generösare tolkning. Och det är nog där man ska börja, för precis som i tidigare upplagor av festivalen väcker flera verk snarare frågan om varför det inte redan finns en bra befintlig belysning på platsen än någonting annat. Den blåa ljussättningen av Gustavianums tak och kupol är ett uppenbart exempel. Liksom de fem opalglasskulpturerna som tillsammans med ledbelysning i valven där asptrappans vatten strömmar fram låter den nya Rosénparken bredvid Upplandsmuseet träda fram ur mörkret.
På det stora hela går det knappast att säga annat än att Allt ljus på Uppsala bjuder på en spännande promenad. De stora pelarna som står runt kandelabern mitt på Stora Torget byter färg och är med sitt långsamma, lockande ljus en naturlig mittpunkt att röra sig kring. I Arkaden längre ner på Drottninggatan och i Centralpassagen vid tågstationen rör sig ljuset med och kring de förbipasserande på ett sätt som onekligen förhöjer vardagspromenaden. Rådhuset är förvandlat till en i och för sig högst rudimentär men ändå funktionell synt som låter besökaren spela med både ljud och ljus. Konserthusets västra fasad är täckt av ett gigantiskt mönster (en sosseros?) som tar tillvara byggnadens kristalliska egenskaper. Ovanför Islandsfallet dansar en grupp spöken och på Fyrisån flyter både en futuristisk spiral och en gigantisk näckros. Vid skulpturen Odjuret på Artediparken, på Vaksalaskolans fasad, i Klosterparken och vid ett ljussatt trädd på Östra Ågatan samverkar ljus och ljud och skapar små dramatiska sprickor i det dystra novembermörkret. Att röra sig från den ena ljuspunkten till den andra är, tja, trevligt.
Vill man applicera en mer kritisk blick kan man konstatera att många av installationerna dras med en stor övertydlighet, inte minst flera av dem som inkluderar ljud. Och att festivalen skulle må bra av att ha en sträng konstnärlig ledare som kommunicerade ihop helheten och föreslog adekvata förbättringar. I den Gillbergska genomfarten har Audio Light Design och det stora möbelvaruhuset till exempel försämrat en explosiv och kraftfull ljusinstallation i regnbågens alla färger genom att slänga upp fullkomligt överflödiga reklamskyltar om förträffligheten i led-teknik på väggarna. Och på S:t Olofsbron spretar det onödigt mycket i projektet Kärlekslänk, som tar fasta på att förälskade par brukar fästa hänglås på broar och kasta nyckeln i vattnet nedanför. För det första har man fäst en mängd hänglås på ett snöre och inte direkt i bron, vilket avväpnar hela projektet, och för det andra ser ljusslingorna och näten som är virade runt en lycktstolpe mer ut som ett studentspex än en genomarbetad idé. Men projektionen av nycklar på vattenytan är en lysande (!) idé som borde ha fått stå i centrum.
Det finns alltså en del att jobba med, men det förmörkar inte det faktum att ljusfestivalen har blivit en trivselhöjande tradition att räkna med.