Konstlivet är lika drabbat av patriarkala strukturer som resten av samhället. Om inte mer. När genusvetaren och författaren Vanja Hermele för ett par år sedan tog tempen på det svenska konstlivet, som ändå gärna klappar sig på magen och självgott pekar på några banbrytande utställningar som samlat feministiskt orienterad konst, var diagnosen allt annat än positiv.
I Konsten – så funkar det (inte) slog Hermele med rak och enkel statistik fast att kvinnors konst fortfarande är särbehandlad, undervärderad och sämre betald.
Det finns alltså all anledning för konstlivets aktörer att ständigt rannsaka sig själva och sitt arbete. Konstens uppgift är inte att vara en utopi som speglar det ideala samhället, men eftersom konstbegreppet är en plattform för diskussion, debatt och kreativa uttryck har den en chans att påverka och en möjlighet att på ett tydligt sätt implementera önskade samhällsförändringar. Det går inte att kräva att konstnärer ska arbeta på utifrån en feministisk agenda eller ens på ett genusmedvetet sätt, eller för den delen stå för några som helst åsikter. En konstnär är ju fri att vara ett arsel om hen så önskar. Men på de institutioner som sysslar med konst bör vi ställa tydliga krav.
Det är som sagt inte särskilt ovanligt, eller i varje fall inte unikt, med utställningar som lyfter fram kvinnliga konstnärer för att på sikt förändra kanon och förbättra representationen. Men det räcker inte. Om man vill se en förändring går det aldrig att vila sig i punktinsatser.
Med utställningen Hur jämställd är konsten? på Offkonsten! c/o Teatergalleriet gör Uppsala kommuns kulturkontor något ganska ovanligt, nämligen en väldigt tydlig deklarering av det aktuella läget i kommunens samling av offentlig konst med en tillhörande följdfråga om hur framtidens samlande bör se ut.
I Uppsala kommuns offentliga konstsamling är i skrivande stund 68 procent, eller 4 104 stycken, av verken tillverkade av manliga konstnärer och återstående 32 procent av kvinnliga.
I utställningen speglas detta genom en vägg där sju verk får representera den ”manliga” delen av samlingen, medan en intilliggande vägg med tre verk representerar den ”kvinnliga”. Eric Hallströms kraftfulla olja Man vid bord hamnar här i ett polariserat förhållande till Cecilia Sikströms mindre Queen of hearts, som med sitt – i och för sig inte särskilt väna – prinsessmotiv får axla en schablonartad roll. Men det är inte poängen, verken slåss inte mot varandra, utan representerar helt enkelt strukturer.
På en annan vägg visas verken däremot i små grupper där manlig konstnär varvas med kvinnlig. Här vidgas frågeställningen och antyder en vilja att diskutera vilka motiv som målats och köpts in av respektive grupp. Grafikern Denis Steens mörka titellösa dystopi hänger tillsammans med Kristina Janssons betydligt gulligare kattfamilj.
Bägge två hör till det fåtal som är representerade med fler än 60 verk i samlingen, och de aktuella motiven anger gissningsvis en tydlig tendens. Några nya verk ska spegla vår faktiska realtid, och det är roligt att se att Maria Jönssons mycket fina triptyk
Silence och Vasilis Theodorous fotografiska minnesbild En sommardag har köpts in.
I en av de ackompanjerande texterna berättar kulturkontoret också att man medvetet har köpt in betydligt fler kvinnliga konstnärer de senaste åren i syfte att förbättra siffrorna, och frågar bokstavligen ”Ska vi fortsätta köpa in konst med betoning på kvinnliga konstnärer till dess vi har en jämn fördelning?” Jag kan svara direkt: Ja, det ska ni göra!
Det är klart att kvotering har sina sidor, men det är ett redskap som är oändligt mycket effektivare än vackra avsiktsförklaringar.
Det finns mängder med aspekter att diskutera när det handlar om konst och jämställdhet.
En tendens som säkerligen speglar sig i Uppsalas offentliga konstsamlingar, som också innefattar Uppsala konstmuseum och den samling som Konst i länet ansvarar för, är exempelvis att män får mer betalt för sitt arbete än kvinnor. Här duckar kulturkontoret en smula.
Det hade varit väldigt enkelt att slänga in lite prisuppgifter i den presenterade statistiken.
En kortfattad intersektionell analys av de aktuella samlingarna för att se hur exempelvis klass och etnicitet slår igenom hade också varit toppen. Men på det stora hela visar den lovvärt pedagogiska utställningen precis den osentimentala självrannsakan som är önskvärd, och en vilja att diskutera ett pågående arbete. Och det är där vi ständigt måste börja om.