Olika synsätt på fotografin
Tre fotoserier av den amerikanske fotografen Philip-Lorca diCorcia visas just nu på Magasin 3.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Magasin 3, Stockholm: Philip-Lorca DiCorcia: A Storybook
Life (t o m 12/12)
Magasin 3 i Frihamnen i Stockholm hör till de konstinstitutioner som har både utrymme och ekonomi för omfattande internationella satsningar. I väntan på (och senare parallellt med) höstens stora evenemang, brittisk-libanesiska Mona Hatoums utställning som öppnas 9 oktober, visar man nu i ett par av salarna den amerikanske fotografen Philip-Lorca diCorcias tre fotoserier A Storybook Life, Heads och Two Hours.
Utställningen, som arrangeras i samarbete med London-galleriet Whitechapel, har betitlats A Storybook Life efter den förstnämnda och till omfånget största serien, och som vanligt på Magasin 3 pågår den länge (ända till 12 december).
Snapshots från vardagsliv
diCorcia företräder flera olika synsätt på fotografin. Gemensamt är en kombination av slump och mycket medveten planering och redigering. Till skillnad från exempelvis Georg Oddner godkänner diCorcia den arrangerade bilden som redskap även när avsikten är att ge intryck av reportagebild. I titelserien har han i 76 foton huvudsakligen använt sig av vänner, bekanta och i några fall nära släktingar, som på konstnärens order intagit vissa bestämda poser.
Det som kan ge sken av snapshots från amerikanskt dagligliv är således i själva verket ytterst medvetet arrangerade bilder, det vill säga diCorcias egen bild av detta vardagsliv. Så fick han exempelvis en herre i kostym och dokumentportfölj att spela rollen av omkullfallen/nedslagen på asfalterad gata.
Bildernas sammansättning i svit har däremot inte gjorts efter kronologi; här har konstnären låtit äldre och nyare bilder blandas efter helt andra, mer slumpmässiga principer. I den hängning som Magasin 3 presenterar, liksom i den ursprungliga versionen i bokform, ger serien dock intryck av en fortlöpande berättelse med början och slut.
Överlåter åt slumpen
Helt annorlunda har diCorcia arbetat när det gäller serien Two Hours. Här har han intagit en bestämd position i ett gathörn i Havanna och fotograferat förbipasserande människor. Att så överlåta åt slumpen vad som ska gestaltas och därmed
reducera den egna konstnärsrollen är den andra ytterligheten i diCorcias fotografi.
Slumpen kombineras med fotografens egenhändigt valda vinkel och givetvis det sållningsarbete han sedan gör bland de tagna bilderna, men faktum kvarstår: det är ren tillfällighet vilka människor som råkade passera kameran under de två timmar fotografen var på plats.
Intressantare finner jag dock serien Heads, av vilken ett urval bilder visas i utställningen. Det rör sig om närstudier av människor, iakttagna från en byggnadsställning på Times Square i New York, där fotografen stod posterad, osynlig för de porträtterade. Det är således människor helt omedvetna om att de är iakttagna som är föremål för fotografens mycket medvetna urval och i förlängningen betraktarens blick.
Här finner man också några av utställningens starkaste verk: den gamle judiske mannen med trött, lite uppgiven blick, den unga flickan med inåtvänt, förnöjt leende. Vad de båda sett och erfarit vet vi inte, men fotografen förmedlar återskenet i deras ansikten via sina bilder.