Det är alltid en självklar men nästan överrumplande glädje att se en väl utförd utställning som inte har kompromissat med vare sig urval, hängning eller rum. Andreas Eriksson är perfektionist ut i fingerspetsarna och det syns. Utställningen Recur är planerad med Bror Hjorths Hus i åtanke och gör ovanligt mycket med, och känns självklar i, museets långsmala utställningssal.
Som en av Sveriges två representanter i den nordiska paviljongen på den senaste biennalen i Venedig är Andreas Eriksson i den kanske mest expansiva fasen av sin karriär hittills, och det känns skönt att Bror Hjorths Hus presenterar honom just nu, då Uppsala i övrigt känns alltmer fjärmat från det sammanhang som den samtida konsten erbjuder.
Andreas Eriksson målar, skulpterar, fotografer och gör med jämna mellanrum konstböcker där han liksom smakar av sin egen produktion. Hans utställningar skiljer sig ofta markant från varandra, men förenas av en stor och genomgående omsorg. På Bror Hjorths Hus visas en serie abstrakta reliefer i gips, en serie små akvareller, ett fotografi som visar den skog som är så viktig i Andreas Erikssons konstnärskap, och dessutom en liten bronsavgjutning av en död fågel som gått sitt öde till mötes genom att försöka flyga in i spegelbilden som reflekteras i konstnärens ateljéfönster. Den lilla skulpturen och fotografiet skickar ut linjer mot resten av Andreas Erikssons produktion, medan relieferna och akvarellerna bildar en väldigt tajt tematisk enhet.
Relieferna är avgjutningar av det tomrum som uppstått då Eriksson målat på frigolitblock med starka lösningsmedel. De vita, krumma månlandskap som antyds i gipserna är alltså resultatet av något som försvunnit, av en ansats som har resulterat i en frånvaro, och dessutom en lek med slumpen som effekt. Akvarellerna, som också är torkade rester av pigment och vatten, gör egentligen samma sak, men på ett mindre komplicerat sätt.
Det är fascinerande att se en frånvaro så konkret gestaltad. Lämningarna efter de smältande plastblocken är förstås även en bild av det fåfänga i att försöka lämna ett spår efter sig en förgänglig värld. Den lilla bronsfågeln är så klart också en fingervisning i faran som finns i att ge sig hän åt en, om än aldrig så verklighetstrogen, illusion. Men relieferna bär också en självmotsägelse. Spåren finns ju faktiskt där, om än i negativ form. Akvarellerna är ett än tydligare bevis, men samtidigt är de så sköra att de i jämförelse med de solida gipserna blir en kontrast.
En given referens är 90-talsikonen Rachel Whitereads negativa avgjutningar av bibliotekshyllor, trappor och hus som fyllts med betong och sedan rivits. Whitereads tunga, ofta gigantiska objekt, gjorde tomrummet bokstavligt och blev ett slags reflexioner över det tomrum som tiden flyter igenom. Andreas Erikssons urgröpande måleri gör ungefär samma sak och landar i en slutsats om tid och icke-tid, vilket i förlängningen är detsamma som existens och icke-existens.