I dagarna öppnar den 55 upplagan av biennalen i Venedig, som envist fortsätter att vara en av de allra viktigaste - åtminstone i meningen mest ansedda - händelserna på den internationella konstscenen. Trots, eller kanske tack vare, konkurrensen från allt fler ambitiösa (eller möjligen monstruösa) biennaler och triennaler i jordens alla hörn. I år är det Finland som förestår den nordiska paviljongen, men Sverige är ändå med på ett hörn i och med att spiritisten Hilma Af Klint presenteras i den italienska paviljongen som en del av årets huvudutställning som passande nog har drömmar och visioner som övergripande tema.
Att fem målningar av Hilma af Klint presenteras i konstvärldens mest prestigefyllda rum är ytterligare ett viktigt steg i den pågående rehabilitering av den nonfigurativa pionjären som vårens stora utställning på Moderna museet var ett uttryck för. Dessutom är Moderna museet på plats och firar släppet av boken The Legacy of Hilma af Klint: Nine Contemporary Responses, som består av ett faksimil av en av af Klints hittills okända anteckningsböcker, från 1919-1920, och nio samtida hänvisningar till hennes verk av lika många konstnärer, däribland Sophie Totti, Cecilia Edefalk, Eva Löfdahl, Amy Sillman och Helen Mirra. Det är bedårande bläddring. Egentligen inte för att af Klints skisser uppvisar ett formsökande seende som är mycket radikalt för hennes tid eller för att de samtida namnen verkligen visar hur tillämpbar hon fortfarande framstår, utan för att boken inger en känsla av pågående kanonisering. Historien skrivs långsamt om.