Grått gråare gråast. Det är lätt hänt att livsgnistan ifrågasätter sin egen existens när den är tvungen att framhärda i symbios med skor som begärligt suger i sig den matta och statiska sörja av is som täcker gator och trottoarer från oktober till april. Dessbättre finns det saker som muntrar upp.´
Kajsa-Tuva Henrikssons pågående utställning på Galleri Stefan Larsson hör till de där små pillren av glädje som kroppen skriker efter så här års. Redan på avstånd börjar man tina när man närmar sig galleriets stora skyltfönster och ser färgen som vrålar därinne. Stora pannåer, tjocka lager med färg och en förkärlek för bubblande bollar och snabba visuella örfilar – ungefär så kan man sammanfatta Kajsa-Tuva Henrikssons måleri. På minussidan kunde man möjligen tillägga att uttrycket inte känns genomgående eget – och här och var skiner förebilderna igenom väl mycket – men det är svårt att fästa någon större vikt vid sådana petitesser när man ställs inför ett konstnärskap som vet att allt som krävs för att slå världen med häpnad är ett par rejäla byttor med färg och en uppriktig hämningslöshet. Det är klart att färgen använder relativt enkla medel för att förföra, men ibland har man behov av ett snabbverkande emotionellt stolpiller.
Kate Lyddon visar med utställningen The amazing wall of death, på Galleri Villavägen Sju, lite av samma anslag. Men Lyddon är mer intellektuell och visar upp en mer samlad helhet. Brittiska Lyddon, som tidigare har varit Uppsalabo, har i flera år rört sig kring en motivsfär som kretsar kring människans omättliga behov av att synas och vinna acceptans, kryddad med en ganska uppenbart genusteoretisk visuell retorik. Stora målningar, teckningar, miniatyrskulpturer och en vinylspelare ombyggd till karusell fyller rummen med bekräftelsesökande tennisspelare, dansare, boxare och andra samtida gladiatorer – ofta med Baconskt förvridna ansikten – som jagar folkets gunst. Det paradoxala, som också är drivkraften i Lyddons konst, består i den självsäkra suveränitet som varje bild ändå uppvisar.
The amazing wall of death är inte bara ett ganska storslaget återbesök för Kate Lyddon i Uppsala, utställningen är också den sista ordinarie för Villavägen Sju, som efter årsskiftet avslutar sin verksamhet. Galleridöden sprider sig i Uppsala, och det är bara att beklaga. Villavägen Sju blev hela tiden bättre. Sommarens utställning i Linneanum är en höjdpunkt som vi kommer att minnas länge, trots att den stora publiken uteblev.
Betydligt lugnare är det inne på Galleri 1, där Anette Wixner visar utställningen Fragment, där livspusslet nagelfars i en rad små verk som bokstavligen binds samman av flätning. I trappan står några korgar som konstnären har vikt av gamla dagböcker, och på väggarna hänger andra, målade flätverk och halvt vanställda Memory-brickor. Det handlar så klart om alla de konstruktioner och byggen som påbörjas under ett liv, och som påfallande ofta visar sig vara något helt annat än det man trodde när man satte i gång. Memorybrickorna understryker att minnet bleknar och bygger enheter och sanningar som inte alltid överensstämmer med andras syn på vad som verkligen ägt rum. Temat är i sig rätt explosivt och man kunde kanske vänta sig att bild och objekt skulle vara tydligare eller åtminstone vassare i kanterna, men poängen går hem.
Både lugn och cirkus hittar man vidare på Galleri Linné, där Susanne Frister visar en rad målningar där ganska små händelser och en och annan akrobatkonst har gjutits i en lågmäld färgskala. Uttrycket ligger nära det naiva och kvaliteten mellan verken varierar en smula.
När Frister är som bäst hittar hon en innerlighet som jag föreställer mig att många beundrare av genren har utomordentligt svårt att värja sig emot.
Några kråkor som vadar i gul sand framför en däst eka och en havslinje hittar exempelvis ända fram.
Varma genomarbetade snapshots av det här slaget vill gärna ta sig förbi tanken och direkt till hjärtat.