Mörker. Ett litet ljusinsläpp från de förtäckta fönstren och en glipa i skynket som täcker dörren till foajén låter ana en stor mörk struktur som intar nästan hela rummet. Från golv till tak, från kortvägg till kortvägg, från långvägg till långvägg. Det mörka skulle kunna vara ett virrvarr av linjer som lämnat ett papper och sökt tredimensionell skulptural form. Eller kanske en stiliserad, möjligen nedbrunnen skog. Eller ett upphängt inälvspaket av ett majestätiskt format.
Mörkret varar inte länge. Det tunga bruset av en fläkt får rummet att dra en hävande suck. Några lampor börjar blinka. Rött. Lila. Och så musik. En melankolisk syntslinga som stegras snabbt mot något som liknar en kombination lidelse och lidande. Stora skynken av riven genomskinlig plast vispar runt de mörka strukturerna som rör sig i takt till musiken, som snabbt blir ett ihållande tjut som¬– pang – byts mot tystnad, för att efter pauseringen börja om i ett slags mer mjukt melodiös skapelseberättelse som anförs av fem fyrfotadjur som plötsligt reser sig i landskapet som en diffus samling narrativa krockkuddar med lysande röda ögon. Foajén och det som finns utanför de täckta fönstren känns långt borta. Frågan är om det ens längre existerar.
Det roliga med Matti Kallioinens konst, och det som har gjort att han de senaste åren har rört sig i riktning mot allt större sammanhang, är att den är så utomordentligt svår att precisera utan för den skull kännas ofokuserad eller bara halvdan.
De många referenserna till science fiction och robotik är inte bara ett gytter av populärkulturella och vetenskapliga inspirationer, vilket är det vanigaste, utan väl genomtänkta utgångspunkter som bygger en säregen värld av motiv och uttryck som enkla att se och konsumera och svåra att koncentrera i enkla kärnfulla meningar. Vill man prompt försöka ligger kanske ”the sense of wonder”, som ofta används som ett genrebestämmande drag i just science fiction, ganska nära till hands.
I essän The icons of science fiction skriver forskaren Gwyneth Jones att de förändringar som läsaren finner i bokens värld på en gång ska erbjuda berättelsen dess förutsättningar och utgöra dess drivkraft. Byter man bara ut boken mot konstverket passar beskrivningen också för de rum eller mentala fickor som skapas genom Matti Kallioinens konst.
Men sf-kopplingen räcker inte riktigt. Matti Kallioinens uttryck präglas ofta av budgetlösningar och gör-det själv-estetik som pekar i en annan riktning. I boken The Synthetic Supernatural (Kalejdoskop förlag), som presenterar Kallioinens konst, sammanfattar konstkritikern Robert Stasinski konstnärens uttryck som en blandning av ”analog hippieestetik och superdigital framtidsfantasi”, och det är en träffande beskrivning.
Utställningen Survival mode på Konsthuset i Uppsala består av fyra platsspecifika uppblåsbara skulpturer som tillsammans fyller hela den lilla konsthallen och i all enkelhet (eller ja, i själva verket i all skenbar enkelhet) in mycket av det som är väsentligt i Kallioinens arbete. Ljud, ljus, rörelse, färg och struktur samverkar och nöjer sig inte med att inta rummet, utan också betraktarens kropp. En människa är egentligen inte så mycket mer än en imponerande samling receptorer som tar in och behandlar olika typer av intryck, och Kallioinens installation är en explosion av stimuli som påkallar uppmärksamhet från ett helt knippe sinnen på samma gång. Men utställningen nöjer sig inte bara med att vara en störningssignal eller äggröra av intryck. Helheten är också en snyggt programmerad pralin. I många av Kallioinens äldre verk har frånvaron av tydligt berättande varit en störande underton. Betraktaren har liksom lurats in i en jakt på en berättelse som inte vill eller kan avtäckas. Här saknas den aspekten, vilket ger ett säkrare och eftertänksamt, låt vara ivrigt blinkande, lugn som möjligen ger en hint om vart konstnärskapet är på väg. Musiken är som oftast hos Kallioinen väldigt betydelsefull och låter som vanligt som något som utan vidare skulle platsa på samlingsskivan Svensk indie – en kärlekshistoria. Tidigare har det oftast funnits en liten diskrepans mellan musik och visuellt material hos Kallioinen. Här följs allting åt på ett nästan osannolikt välkomponerat sätt.
Survival mode är som en av de där ganska fåtaliga riktigt bra låtarna som trotsar marknadslagarna och blir en otippad men välförtjänt hit.