Överrumplande, roande besatthet

En smula besatthet är nästan alltid bra, åtminstone när det handlar om konst. Kanske inte så att besatthet per automatik leder till bra konst, men i stort sett all bra konst präglas i någon utsträckning av just besatthet, inför det avhandlade ämnet, inför tekniken, uttrycket etc.
Och besatthet är någonting av det första man kommer att tänka på när man stiger in på Gisela Janssons utställning Marsvin för vuxna på Galleri 1. Låt vara att besattheten är av en ganska ovanlig karaktär, precis som titeln förklarar handlar det nämligen om en utställning som helt fokuserar på marsvin och som på fullt allvar vänder sig mot de små pälsbollarnas låga status i husdjurskategorin.

Hela galleriet är egentligen en enda installation som samlar en tom marsvinsbur, några fotografier och en serie skulpturer i betong, några hårt stiliserade klädda i ett sammetsliknande tyg och några lite mer porträttlika med rå betongyta. Objekten förstärks dessutom av att väggarna är fullklottrade med slagord, påståenden och frågor som belyser marsvinsentusiastens ståndpunkt och hyllar de söta, kloka, fredliga och, om man tar utställningen på orden, fullständigt oemotståndliga djuren. Några exempel: "Marsvin är som chips man nöjer sig inte med ett", "Hamstrar och marsvin är minsann inte samma sak!" och "De lever lagom länge 5-8 år. Inte så kort att man inte hinner eller vågar ta dem till sig. Inte heller för länge, ett barn i skaffa djur-åldern flyttar hemifrån samtidigt som marsvinet levt sitt liv klart".

Det blir för mycket, för tydligt och fotografierna, som visar marsvinens gulliga fötter, kunde ha lämnats utanför. Men i sammanhanget är för mycket ett ganska bra omdöme som belyser den intresserade entusiastens syn.
Det sneda leende som brukar sänka utställningar av den här typen är helt frånvarande. Gisela Jansson drivs inte av ironi eller en lust att roa, utan hennes intresse är fullständigt genuint. Utställningen är verkligen ett upprop för marsvin och det är precis därför den fungerar. Uppriktig besatthet blir som sagt ofta bra, till och med när ämnet är så osannolikt som marsvin.

På Galleri Linné kan man just nu ta del av ett annat väldigt tydligt ämne i naivisten Bengt Petterssons utställning Mitt 30-tal. Bengt Pettersson, född 1929, minns sin barndoms svenska småstad i ett fyrtiotal målningar som förenas av ett lyriskt och ganska nostalgiskt anslag. I alla bilder syns en liten blond kille, konstnären själv, i sjömanskostym, oftast tittande rakt på betraktaren, liksom ledsagande genom en minnesbank över en barndom som är så fjärran att alla mörka tonar har bleknat.
Det är dans i folkparken, skridskoåkning, bondbröllop, promenad längs ån, timmersläde på vintern, midsommarstång och besök i konfekt-, tobaks- och hattbutiker. Husen är nymålade och människorna glada. Av det stormkok som pågick i Europa syns inte ett spår i småstadsidyllen. Till och med vinterbilderna är varma.
Det naivistiska uttrycket är skickligt genomfört med karakteristiskt väldimensionerade byggnader och miljöer, och varje bildyta är bräddfylld med berättelse. Det här är ett måleri som träffar sin specifika publik som ett slagg i solarplexus. Och även om jag personligen inte är särskilt road förstår jag varför.

Ett annat genremåleri kan betraktas på Ekocafét där den mexikanska målaren Humberto Ortega Villaseñor tolkar dikter av landsmannen Raúl Aceves i en stil som, förstärkt av underlaget handgjort barkpapper, rehabiliterar ett ganska missbrukat souvenirmåleri som andas mexikansk folklore.
Bilderna bär titlar som the drop, punctuation mark och heart, och är uppbyggda i två lager där bakgrundsfärg och en mer eller mindre abstraherad förgrundsform tillsammans illustrerar en känsla som har hämtats i den inspirerande dikten. Färgerna är intensiva och ackompanjerade av en kopp rykande het bönjuice kan Humberto Ortega Villaseñor bjuda på en rätt angenäm paus från Upplandsmistralen.

Överrumplande, roande besatthet

Sebastian Johans har gått på en gallerirunda i Uppsala och roas till sin egen förvåning av en utställning som sjunger marsvinets lov.