Grattis, du befinner dig i paradiset! Nej, det kanske inte känns precis just så när du hakar fram i elak snålblåst eller ser på valfri nyhetssändning. Men faktum kvarstår – allt vi vill att paradis och utopier ska rymma finns redan i den verklighet vi lever. Du känner av det ibland. Kanske i ett möte med en annan människa, kanske halsande en pissljummen öl på en efterlängtad semesterstrand, kanske framför en hisnande vy.
Det är bara det att paradiset är mer komplext än vi vill att det ska vara. Våldet, ondskan (den mänskliga gemenskapen), naturkrafterna, tiden och kretsloppet lägger sig i och gör att det blir svårt att riktigt ge sig hän åt det paradisiska ruset, som rimligen finns att tillgå eftersom beståndsdelarna bevisligen existerar.
Någonstans där kliver vi in i Uppsalakonstnären Jin Jiangs utställning Ett våldsamt Eden, som just nu visas på konstnärshuset i Stockholm.
I ett tiotal mäktiga tuscher, de flesta i en bred gråskala, har Jiang, med samma akademiska stringens som Uppsalakollegan Anna-Karin Brus, satt samman några vykort från det förlorade paradis som vi alla delar. Ämnet passar Jiangs ickelinjära berättande och uppbrutna rum mycket bra. Tidigare har hon ofta rört sig kring en utsaga om den lilla människan kontra en väldig och storslagen natur. Här känns berättandet skarpare, mer precist och, möjligen, självsäkrare. Det är som om konstnären tillåter sig att belasta ytan hårdare än tidigare. Och myllret fungerar.
Jin Jiangs bilder är i vanlig ordning komponerade utan krav på tydlig kronologi och varje bild består av många lager. Ofta vilar en tung, men tunt tecknad, bergskedja i bildens botten som en kontemplativ fond som täcks av tankar, figurer och andra rum.
Undersköna blommor blir skogar som trängs med ruinerade, nedbrunna träd, farliga rökpelare, djur och människor. Bildelementen samspelar men befinner sig inte nödvändigtvis på samma plats i berättelsen.
Människofigurerna får till övervägande del representera de delar av verkligheten som skymmer paradiset: några av historiens grymmaste despoter står placerade på socklar, kämpande dråpare från alla tider, riddare, bågskyttar, spartaner och en hel drös andra representationer som delar ett gemensamt drag i att deras hjältemod har kostat oss den sköna fridfulla gemenskap vi åtminstone säger oss drömma om.
Och överallt svävar fåglar, hjortar, vargar och andra rop från en vildmark som är en hint av utopin och som samtidigt spottar oss i ansiktet genom att krossa oss med hjälp av vulkanutbrott och jättevågor.
Tre målningar som är långsmala på höjden sticker ut från helheten, men inte på grund av formatet, utan för att de har lämnat den svartvita gråskalan. Flerfärg fungerar inte alls lika bra i Jin Jiangs konst, tycker jag. Inte nödvändigtvis för att verken i färg blir så usla, utan för att hon behärskar det svartvita med en ovanligt stor precision. Utställningens övriga verk bildar en väl sammanhållen, grafiskt slagkraftig enhet som lyfter in oss i en tvetydig lustgård. Och tillägger att vi har lika nära till helvetet.