Fågelskådande är jakt för män som inte måste döda. Fågelskådande är jakt för män som har insett att seende är en synonym till ägande. Att kryssa av ännu en obskyr sparvart på sin lista är att lägga under sig, att lägra, ytterligare en bit av världen.
Eller kanske är beskrivningen ovan orätt. En annan skola betraktar fågelskådande som något världsfrånvänt som närmast kan beskrivas som könsneutral eskapism. Fågelskådaren som respektfull naturromantiker, nära sitt inre barns fascination för de flygande. Fåglarna som den kanske minst hotfulla representanterna för natur och vildmark. Vi kan följa dem genom hela samhället. Stadens duvor (eller, ja, kajor) leder oss ut i det gröna och vidare mot berg, hav och vildhet.
På Kulturhuset i Stockholm är galleriet högst upp under hela sommaren fyllt av fjäderfän. Att fotografer, måla, teckna och skulptera fåglar är omåttligt populärt, och det är knappast någon överdrift att påstå att fågelgestaltandet som helhet betraktad är en drabbad genre. Det finns åtskilliga exempel på återgivningar av fåglar som går under i sipprande romantik, blind objektdyrkan och trist avbildande. En av svårigheterna handlar antagligen om den våldsamma passion som får förmodas ligga bakom valet av motiv, och just här svarar både fotografen Brutus Östling och målaren Lars Jonsson mot förväntningarna. I övrigt handlar deras respektive arbete om det bästa genren har att erbjuda.
Den finkulturella förläggaren Brutus Östling har de senaste åren gjort en internationell kometkarriär som fågelfotograf, och hans särart i sammanhanget är förvånande enkel att upptäcka också för den som inte är expert på just fågelfoto. Han säger själv att han tror att han skiljer sig från mängden genom det urval han gör, och precis så förhåller det sig. Där andra visar bilder av fågeln som art visar Östling fågeln som individ. När han riktar kameran mot ett gäng klipphopparpingviner är det inte ett arttypiskt exempel utan ett porträtt på sju kaxiga individer som bara råkar förenas av att tillhöra samma art. Östling gestaltar sitt möte med det vilda, istället för att sikta in sig på den sublima hänförelse som den romantiska människan kan uppleva i egenskap av främmande betraktare. Bara genom att låta sina bilder visa att han är i, och verkligen möter, den natur han gestaltar gör han en genrerevolution som är kraftig nog för att ge honom en lysande karriär. Det säger förstås en del om Östlings kvaliteter som fotograf, men också en hel del om genren i sig. Och visst finns det något förhäxande, nästan beroendeframkallande, över Östlings möten, Den jorduggla som med utbredda vingar gör en ögonblicklig paus i jakten och intresserat möter fotografens blick kommer att stå sig som en klassiker.
I förhållande till Östling har Lars Jonssons måleri ett traditionellt anslag, men det finns förstås en orsak till att han, bland otaliga fågelmålare, har stigit fram som en framgångsrik förebild. Han tillåter sig att lämna detaljer och även om hans arbete är sysselsatt med artkaraktäristik så finns det en önskvärd balans mellan samlarens systematiserande och barnets fascination. Ofta låter han skisser ackompanjera den färdiga bilden och förlänger mötet med såväl fågel som betraktare.
Tillsammans förtydligar de bägge fågelfetischisterna varandra. Jonson är kontemplativ i sin jakt på en distinkt linje för varje fågel och Östling visar bortom alla tvivel att lyckan, åtminstone ibland, kan personifieras av en ung Laysanalbatross som skakar daggen ur sin fjuniga grå vingar.