"Plastens tjusning"

Apelsinpressar, koppar, termosar, tillbringare, skålar, vattenkannor. Så snyggt plast kan vara! Formen, funktionaliteten, och, framför allt: färgen. Jämna, klara nyanser som lyser ännu 50 år senare.
Det började med bakeliten 1907. Laminat kom till Stockholm 1937. Styrenplast kom 1938, melamin 1939, etenplast på 40-talet. Men först på 50-talet slog plasterna igenom på allvar.

Jag har sällan reflekterat över plastens kulturhistoria, men här blir det uppenbart vilken omvälvning den skapade. Vilken revolution. Älskade plast, lyder rubriken till en informationstext om vilken gudagåva den var till hemmafruarna på 50-talet.
Allt blev lättare: tvätt, strykning, städning. Bort med tunga, skramlande plåthinkar, nu en lätt och färgglad hink i plast! "Plast representerade en ny tid, den moderna tiden. En tid som skulle göra kvinnorna friare."
År 1951 kom den första, svenska, mer kompletta servisen i plast. Inga krossade tallrikar eller koppar! Fritt fram för lek. Inte minst när galonbyxor blev verklighet.

Många föremål känns igen. Som tillbringaren av styrenplast som imiterar slipad kristall, formgiven av Edgar Pank och tydligen den svenska produkt som har tillverkats längst, över 50 år. De mest vardagliga av föremål får plötsligt en annan status. Här berättas också om formgivare som haft ett enormt genomslag i svenska hem, som Sigvard Bernadotte, Karin Björquist, Carl-Arne Breger, Nisse Strinning.

Det är märkligt, som utställningen påpekar, att dessa kulturhistoriska klenoder inte finns bevarade hos museerna. Föremålen här tillhör Sveriges främste plastkännare och samlare Thomas Lindblad (intervjuad i korthet i UNT 12/2). I en film som visas på utställningen berättar han om sitt samlande och historien bakom enstaka föremål.
Det är intressant, fascinerande.
Men det är något som gnager.

Jag, som inte upplevt plastens fantastiska ankomst, bär med mig en helt annan bild av materialet. Jag har läst larmrapporterna om hur bisfenol A avges från nappflaskor och skadar kroppens hormonsystem. Jag har besökt sandstränder där plastbitar ligger tätare än snäckor och småsten. Jag har läst det drabbande reportaget om plast av Susan Casey, Vi drunknar i plast, i premiärnumret av tidningen Filter (nr 1/2008). Hon berättar att man i USA har funnit att nästan alla människor har bisfenol A i kroppen. Gifterna i plast kan framkalla cancer och fetma.

Casey berättar också hur plastskräpet brer ut sig över världshaven - vid Stilla havets subtropiska virvel på en yta dubbelt så stor som Texas. Plasten upptas i näringskedjan. Döda sjöfåglar som spolas i land har magarna fulla med plastskräp. En fågel som dissekerades av holländska forskare hade 1 603 plastföremål i kroppen.
Sådan deprimerande fakta tenderar att hänga sig fast i medvetandet, och i det perspektivet ter sig miljöperspektivet på utställningen väl svagt. Här finns en hörna med en allmänt hållen text om om slit-och-slängkulturens baksida (nästan inget om plast specifikt) och några exempel på samtida design i återvunnen plast.

En utställning kan självfallet inte få med allt. Särskilt inte när den bara har några rum till sitt förfogande. Ambitionen är ju att visa bruksföremål från 1950-1975. Men borde man inte berätta åtminstone något mer om vad som har hänt med dessa föremål?
Hur har svenskt plastavfall tagits om hand? Hur lång tid tar det för en plastskål att brytas ner? Vilka gifter innehåller de olika plasterna utställningen berättar om?
Den förföriska sorglöshet som de färgglada formerna förmedlar kunde gott vägas upp av några få bilder som skaver och gör ont: på plasten i havet, på sköldpaddan som fått en plastring runt magen och missbildats i formen av ett timglas, på knölvalen vars rörelser hindras av ett plastnät som skär in i köttet.

För även om plasten i dag är "nedvärderad", och det bara finns en fabrik kvar i Sverige som gör bruksföremål, som det nostalgiskt fastslås på baksidan till Thomas Lindblads bok Plast, är dess tid knappast förbi. Det är bara det att plasten nu tillverkas i Kina. Ännu billigare.
På väg ut ur museet finns diverse plastsaker till försäljning på ett bord. Ett gäng skolungdomar på besök i museet sugs dit direkt, som sötsugna kring gratis godis. De klämmer på underlägg i lysande färger och häftigt formgivna halsband, "å vad coola!".
Plastens tjusning består, det är både skönheten och sorgen som den här utställningen lämnar efter sig.

"Plastens tjusning"

En utställning med plast, detta nästan vulgärt billiga, skräpiga material. Det är en riktigt bra idé. På Upplandsmuseet visas nu runt 500 bruksföremål, var för sig vardagliga och oglamorösa - men tillsammans är effekten slående.