I vattnet utanför Venedig flyter en gigantisk pappersbåt som skulle kunna vara vikt av en tidning för jättar. Det flytande konstverket av den brasilianska konstnären Vik Muniz är egentligen inte särskilt intressant. Men med titeln ”Lampedusa”, en direkt hänvisning till de båtflyktingar som drunknar i samma vatten som letar sig in i Venedigs pittoreska kanaler, får skulpturen ändå tyngd. Och framförallt passar den väldigt bra i sammanhanget, för om det är något som kännetecknar den femtiosjätte upplagan av konstbiennalen så är det huvudkuratorn Okwui Enwezors svartsynt politiska anslag.
Det är inte särskilt förvånande. Redan faktumet att nigeriansk-amerikanske Enwezor är den första afrikan som har förlänats konstvärldens kanske mest prestigefyllda uppdrag är förstås politiskt. Men det är inte bara därför Enwezor är ett utmärkt val. Han besitter en sällsynt förmåga att ro ihop riktigt stora projekt utan att förlora sin fingertoppskänsla. I årets biennal deltar 89 länder och runt huvudutställningen i Giardini och Arsenale, biennalens två huvudsakliga områden, myllrar ett femtiotal nationella salonger medan ytterligare ett fyrtiotal utställningar är spridda över staden.
Det är en njutbar men övermäktig uppgift att ta till sig biennalen som en helhet. En tydlig linje i huvudutställningen, som i år inkluderar 136 konstnärer från 53 länder, är den lilla chans man har att binda ihop sin upplevelse. Och den utställningen Okwui Enwezor levererar är långt bättre än biennalens floskeltyngda rubrik ”All the world's futures”.
Tricket är att inleda och avsluta starkt och sammanhållet. Vi går många potentiella framtider till mötes, men vi ska inte överskatta vår utgångspunkt. I den centrala paviljongen i Giardini, där utställningen inleds, börjar Enwezor med att bjuda på en hel sal fylld italienska Fabio Mauris djupt pessimistiska konst. I rummets mitt en väldig fyrkant av staplade gamla läderväskor – en av Mauris många direkta referenser till förintelsen, och längs väggarna en lång rad målningar och broderier som alla består av ordet ”The End” eller den italienska motsvarigheten ”Fine”. I ett valv som leder ut från den runda salen visas dessutom, om någon har missat den misantropiska poängen, en video av franska Christian Boltanski där en bandagerad gestalt sitter i ett dunkelt rum och hostar blod. Startblocken är inte de bästa. Det är mörkt, direkt och mycket begåvat. Den tydliga inledningen gör att den spretighet som är oundviklig när resten av utställningen sipprar in i medvetandet inte stör. Allt är inte dystert. Det kryllar av konstnärer som prövar livets grundbetingelser i syfte att hitta fotfäste för att bygga den där framtiden som ju ändå är oskriven och kan bli ljus. Men för att vi inte ska glömma var vi står återkommer hela tiden ett allvarligt och tydligt tilltal. En sal fylld av den guldlejonbelönade Adrian Pipers griffeltavlor med texten ”Everything will be taken away”. En vägg täckt med argentinska Rirkrit Tiravanijas små teckningar av demonstrationer från hela världen. En stor andäktigt mörk filmsal med ghanska John Akomfrahs filmtriptyk ”Vertigo Sea” som med ett överväldigande bildmaterial av National Geographic-karaktär tar sig an vår sorgliga rovdrift av världshaven.
Påfallande många nationella salonger är också sysselsatta med att teckna framtidens historia. Här spretar det förstås ännu mer, och många fina verk försvinner i mängden. Det gäller att inte vara för subtil i sammanhanget. I den nordiska paviljongen har norskan Camille Norments rumsutforskande ljudverk, med mikrofoner och försiktigt spruckna glasrutor, exempelvis svårt att hävda sig i massan.
I den brittiska salongen, däremot, går Sarah Lucas till ett föredömligt tydligt angrepp på patriarkala strukturer med sina humoristiska käftsmällar på teman som representation, sex och media i skrikande illgula rum.
Den svenska paviljongen med Lina Selanders fina videoinstallationer som både svävande och exakt kretsar kring förlust, girighet och historiska brytpunkter hör till de mer återhållsamma, men i gengäld blir de mörka, tidskrävande rummen något av en välkommen svalkande paus. Sverige är överlag välrepresenterat på årets biennal, till skillnad från 2013., I huvudutställningen deltar exempelvis Clara Bauer, Runo Lagomarsino, Carsten Höller och Meriç Algün Ringborg.
Också i huvudutställningens andra del, på Arsenale, briljerar Okwui Enwezor. Här inleds det 8 000 kvadratmetrarna utställning med en Bruce Naumans flimrande neonbokstäver i verket ”American Violence” som talar om mänskligt tillkortakommande – den mest emblematiska stöter turvis fram de tre bokstäverna i ”War” respektive ”Raw”. I samma stora rum finns också algeriska Adel Abdessemeds blomlika grupper av otäcka machetes. Ett stilla och samtidigt nästan aggressivt politiskt anslag. Därpå följer en formlig tsunami av måleri, teckning, installation, film, objekt, ljud och fotografi där åtskilliga sticker ut och borde nämnas, både superstjärnor och mindre etablerade. Steve McQueens filmer klarar alltid konkurrens. Monica Bonvicinis hängande klasar av svartmålade motorsågar går man inte oberörd förbi. Abu Bakarr Masaray, från Sierra Leone, trollbinder med tecknade fantasivapen. Katarina Grosses färgglada rumsliga svepningar i tyg och jord utgör en munter ruin. Georg Baselitz färska målningar känns oväntat fräscha. Finskamerikanska Liisa Roberts fotografier av dekorerade åldrade soldater drar ner tempot på ett fint sätt. För att bara ge några exempel.
Mot slutet får vi dessutom om inte respit så i varje fall en chans att delta i återuppbyggnaden genom Rirkrit Tiravanija, som återkommer med en liten fabrik som tillverkar tegelstenar som besökaren kan ta med sig. Framtiderna är många, men också om ridån går ner i morgon så har mänskligheten i varje fall fått en vacker och ruggigt underhållande undergångssång.