Pija Lindenbaum känns som ett väldigt logiskt val i Bror Hjorths Hus nästan traditionella vårsatsning på bilderbokskonst. Hon prisades redan med debutboken Elsa-Marie och småpapporna 1990, och slog igenom på bred front 2000, då hon tilldelades Augustpriset för Gittan och gråvargarna.
I dag är Lindenbaum en av Sveriges mest etablerade bilderboksmakare, och åtskilliga recensenter har konstaterat att Lindenbaum i sina bilderböcker kommer mycket nära att definiera vår samtid, vilket i förlängningen – och i kombination med ett tidlöst anslag som, vågar jag påstå, också finns hos Lindenbaum – brukar vara ett viktigt kriterium när en bok får klassikerstatus. Den borgerliga familjens skenbohemiska ”lattefiering” är dock bara ett av de drag som präglat Lindenbaums 00-tal – hon har också tagit upp genusfrågor och annat som har hörts, eller borde ha gjort det, i den offentliga debatten.
Men det är ändå skildringen av barnens värld som gör Lindenbaum läs- och sevärd. Oavsett om hon skildrar fantasterier med drömlika sekvenser eller håller sig till en ganska strikt vardagsverklighet så låter Lindenbaum sina barnkaraktärer vara riktiga människor i en riktig värld. Barn har problem, präglas av rädslor och kan vara precis lika småaktiga som vuxna, och de får de vara hos Lindenbaum. Dessutom utan att detta, vilket inte är helt ovanligt i böcker för yngre barn, präglar deras karaktärer och gör dem till platta figurer.
På Bror Hjorths Hus har utställningssalen i stort sett bokstavligt blivit en bilderboksvärld. I några färgglada rektangulära fält hänger originalbilderna från böckerna i Lindenbaums 2000-talsproduktion. Färgfälten har hämtat kulör från den bilderbok de bär och bildurvalet ger i stora drag nyckelscenerna ur berörd berättelse. Till skillnad från flertalet bilderboksillustratörer i dag använder Lindenbaum inte dator i arbetsprocessen, vilket innebär att de bilder vi får möta är desamma som i böckerna. I resten av rummet kan man stiga rakt in i miljöer som den vane läsaren genast identifierar från litteraturen.
Att se Lindenbaums bilder utan text tydliggör ett annat ganska ovanligt drag, nämligen att bild och text befinner sig utomordentligt nära varandra. I en bilderbok är det förstås viktigt att bild och text samspelar och berikar varandra. Detta innebär ofta att ord och bild inte riktigt berättar samma sak.
Det finns exempelvis mängder med relativt vassa bilderböcker som blir hopplöst gulliga om de berövas sin text. Hos Lindenbaum sitter det tillspetsade lika mycket i teckning som i bokstäver.
Man kunde kanske tänka sig att ett annat urval, till exempel en avsikt att visa just samtiden hos Lindenbaum, hade gett en helt annan, och ur ett rent konstnärligt perspektiv möjligen intressantare, utställning. Men det hade förstås flyttat fokus och riktat sig mer till den äldre publik som ändå är en sekundärpublik i sammanhanget. För inbitna fans av Gittan och Lill-Zlatan, både stora och små, hör utställningen emellertid till det som man absolut inte vill missa i vår.