10. 9. 8. 7. 6. 5. 4. 3. 2. 1. 0. Take off. Vroouuum, som Roy Lichtenstein skulle ha sagt. Nej, jag har faktiskt ingen aning om konstnärsgruppen Ride 1:s lilla rymdraket, för tillfället på mellanlandning i Teatergalleriet i Uppsala, låter som en vanlig raketstart eller inte. Och det är inte så viktigt.
När jag kliver in i den silverglänsande ståltunnan, stänger dörren och låter mig slungas ut i ett äventyr i omloppsbana är det inte bara Ronny Hansson, Jonas Kjellgren och Stig Sjölunds live-installation jag sätter mig i, utan också hela den arsenal av rymdrelaterad populärkultur som svävar omkring i utkanterna av mitt medvetande. Några rotorblad börjar snurra ovanför mitt huvud, maskinen kränger till en smula och mörkret bryts av flimrande skärm som visar konstnärstrion i ett rymdäventyr av lågbudgetmodell som inkluderar gröna monster, viftande panik och slemattacker.
Filmen är ljudlös och de panikslagna konstnärernas meddelande når inte fram om jag inte råkar kunna läsa på läppar. Ride 1 beskriver själva sina projekt, sina rides, som ett slags utsagor av relationell estetik
i protest mot den relationella estetiken.
Den relationella estetiken vill skapa konst där interaktionen mellan verk och betraktare utgör själva konstverket, och trion menar att det lekfulla, öppna och tillåtande i den konst som vanligen tillskrivs genren ofta har en illa dold agenda av politiska pekpinnar och snarare är att betrakta som debattinlägg än öppen konst.
Det är förstås ett lite problematiskt resonemang. Dels för att all konst i någon mån kan beskrivas som relationell. Och dels för att också Rides projekt kan tolkas som politiska. Men poängen kvarstår ? Ride 1 skapar i väldigt hög utsträckning verk som är vad de utger sig för att vara. En ride av Ride ska vara kul och erbjuda betraktaren en åktur, precis som de tivoliattraktioner som ofta agerar konstnärsgruppens utgångspunkt.
Trots att budget, rum och verklighet sätter tydliga begränsningar och inte låter trion bygga rides som matchar nöjesfältet bär de alltid något av den sensation ?fart, hisnande nervkittling, flygtur etc ? som förebilderna förmedlar.
Till detta kommerövriga kvaliteter som tivolit saknar. Att trycka in en raketsimulator, som Ride 1; 4A på Teatergalleriet, i konstlivets vita kub är att låta populärkulturen invadera finrummet utan att ta genvägen via en intellektuellt betingad metadiskussion. Metanivån finns, förstås, men den har inte företräde fram om faktumet att raketen står där och väntar på en betraktare/upplevare, utan att ställa andra krav än den potentiella gästen följer med på resan. Och vad är väl mer politiskt än ett öppet sinne?