Ibland kan jag känna ett stygn av uppriktig avund inför de där gubbarna (och sorgligt fåtaliga gummorna) som gestaltade det offentliga rummet i folkhemmets sista miljonprogramsfas. De förenas ofta av en tro på den abstrakta formen som nästan är omöjlig att, kanske inte förstå, men dela i dag.
Folke Truedsson (1913-1989) är med sina drygt femtio offentliga verk, de flesta i stor skala, ett utomordentligt exempel. Efter att ha utbildat sig till skulptör under 1940-talets mitt lämnade Truedsson konsthögskolan i en tid då naturalismen snabbt förlorade aktualitet. Och i likhet med många av sina generationskamrater lämnade han, i vad som förefaller ha varit en ganska utdragen process, sitt inarbetade uttryck och hittade ett nytt i den fria abstraktionen. Den pågående utställningen med Folke Truedssons verk på Bror Hjorths Hus visar med all önskvärd tydlighet vad han hittade - en rund sluten form på väg att öppna sig och en stigande vertikal linje som förmedlar en orubblig tro på det uppåtsträvande. Med dessa två former som grund arbetade Truedsson från början av 50-talet till sin död.
Bror Hjorths Hus har valt att uteslutande fokusera på den mogna Truedsson, och lämnar helt de tidigare, klassiskt orienterade verken. Ett klokt val. Dels för att det alltid är dumt att försöka få in en större helhet än rummet medger, och dels för att utställningen så här blir väldigt tajt och tydlig. Nästan alla verk som visas sitter ihop. En bågform i en skulptur går igen i en teckning på väggen bakom och hittar ytterligare en eller flera paralleller på andra platser i rummet. Och det gäller i stort sett alla verk.
I vår tid finns det något förenklande och eskapistiskt över Truedssons formspråk. Det är svårt att ta in att de superetablerade, sönderanvända formerna en gång stod för ett väldigt språng ut i det okända. Övertygelsen som konstnären visar inför de linjer han förmedlar bygger inte på naivitet, utan är helt enkelt en nödvändighet för att våga det en gång så radikala avsteget från en klassisk tradition.
Det finns egentligen bara två sätt att betrakta den här typen av konst. Det första är att avfärda verken med ett överseende leende och slå fast att tiden inte har varit skonsamt mot den nästan naiva tilltron på den effekt som finns i ett par tydliga former och en uppenbar strävan efter skönhet, gärna manifesterad genom kontraster mellan olika ytors textur. Men man får komma ihåg att också vår tid älskar stora tydliga känslor, även om vi oftare konsumerar dem i episkt storslagna filmer, som Sagan om ringen, än i bildkonst.
Det andra sättet är mindre offensivt och är möjligen det närmaste vi kommer en tidsresa - att försöka ta in och försöka känna den sakrala tilltro konstnärerna själva applicerade på sitt verk.
Titlar som Rymdsträvan, Spira, Omsluten, Sfärisk rörelse och Katedral talar ett tydligt språk och om man bara lyckas ställa in sitt betraktande på rätt våglängd är den sublima belöningen stor, om än en smula fiktiv. Det här är konst som vill, och tror på sin förmåga att, göra samhället till en bättre plats att leva i.