Samlingarna - museets grundbult
Upplandsmuseet firar 50 år i Akademikvarnen och 100 år av föremålssamlande med en stor utställning som invigdes i går. Landsantikvarie Håkan Liby skriver här om kulturpolitiken bakom samlandet.
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Så inleder landsantikvarie Nils Sundquist beskrivningen av Upplandsmuseets tillkomst, publicerad i årsboken Uppland 1959. Den halvsekellånga process han åsyftar, gäller föremålssamlandet och lokaliseringen av ett landskaps- och stadsmuseum. Museiföremålen visades till en början på Uppsala slott och därefter i Gustavianums lokaler. Under andra världskriget evakuerades samlingarna på olika platser i och omkring Uppsala och efter kriget upplät Uppsala stad magasinslokaler, dels i Gamla Tullhuset vid hamnen, dels i Gamla Elverket, Strandbodgatan 4.
Men parallellt med dessa provisoriska lösningar pågick ett intensivt utredningsarbete kring frågan om var någonstans i Uppsala ett museum kunde placeras. I en motion framlagd till stadsfullmäktige 1935 hette det bland annat "att stadsfullmäktige måtte tillsätta en kommitté med uppdrag att skyndsamt utreda och inkomma med förslag i stadens museifråga, och då med särskild hänsyn tagen till dess betydelse för stadens egen historia". Den 1947 tillsatta museikommittén diskuterade nybyggnation eller placering i befintliga äldre byggnader med "stämningsvärden".
Kvarteret Munken med bland annat stenhuset Olympen vid Västra Ågatan var länge på tapeten, men ett ännu hetare förslag var av allt att döma Saluhallsområdet på västra åstranden, vilket innebar nybyggnation på Saluhallens grundvåning, kombinerat med utställningar i Akademikvarnen och Walmstedtska gården.
Med tiden kom allt intresse att riktas mot den gamla Akademikvarnen och 1956 presenterade 1955-års museidelegerade ett förslag om ianspråktagande och restaurering av den gamla industribyggnaden vid Kvarnfallet, som vid denna tid var tämligen förfallen. Ombyggnaden skedde i huvudsak under 1957 och museiinredningen och utställningarna tillkom därefter, fram till invigningen i juni 1959.
Mycket vatten har flutit genom Akademikvarnens hjulhus sedan invigningen i juni 1959. Stads- och landskapsmuseet har ombildats till länsmuseum med Landstinget i Uppsala län som huvudfinansiär. Uppdraget att vara länets minnesbank med kunskap om upplänningens liv och arbete under 7 000 år ställer krav på långsiktighet, strategisk planering, bred kompetens och en anpassad organisation som i dag omfattar 60 personer. Ett modernt kulturhistoriskt museum samlar, ordnar och förvaltar, bedriver undersökningar och forskar, är rådgivare och samarbetspartner i diverse samhällsprocesser samt sist men inte minst - förmedlar den uppländska kulturhistoriens alla uttryck på så bred front som möjligt. Vår gemensamma kulturhistoria är helt enkelt en samhällsresurs och utvecklingsfaktor!
Akademikvarnen är 50 år efter invigningen, fortfarande Upplandsmuseets publika huvudbyggnad, i dag dessvärre trång, opraktisk och utan några expansionsmöjligheter, men trots allt en karaktärsbyggnad med oslagbart läge. Kanslilokalerna är inrymda i husen längs S:t Eriks gränd samt i Genomfartshuset vid Fyris torg. Museisamlingarna är sedan 2001 placerade i ett mycket ändamålsenligt, modernt magasin i Morgongåva med goda möjligheter till utveckling av en publik verksamhet.
Samlandet fortgår oavbrutet sedan 1909, även om principerna för hur ett museum lämpligast samlar, förändras från tid till annan. I dag är det en självklarhet att ett föremål som förvärvas ska förmedla en historia, ett sammanhang med människan i centrum. För närvarande är drygt 757 000 föremål inmärkta och registrerade i Upplandsmuseets databas, såväl den lilla vikingatida pärlan av bergskristall från en arkeologisk utgrävning som det drygt nio meter långa skrotningsaggregatet från Dannemora gruvors underjordiska orter. En stor del av samlingarna är tillgängliga på webben via Upplandsmuseets hemsida.
Tämligen ofta beskrivs museernas samlingar nuförtiden som ett stort problem, något icke önskvärt som tillkommit utan närmare planering och nu tär på krafter och ekonomi. Diskussioner om så kallad gallring av samlingarna förs i tid och otid och gallring framställs ibland som den enda lösningen för ett samhällstillvänt museum. Detta är ett mycket olyckligt synsätt. Samlingarna är grundbulten i verksamheten och från dessa utgår kunskapsuppbyggnad, forskning och förmedling. Det är samlingarna och möjligheten att ständigt utvinna ny kunskap ur dessa som skiljer museet från andra kulturinstitutioner. Samlingarna får därför aldrig beskrivas som en belastning.
Ett modernt museum bör emellertid diskutera och ständigt ompröva principer för insamling. På Upplandsmuseet tillsattes nyligen en förvärvskommitté som regelbundet tar ställning till nyförvärv med utgångspunkt från museets verksamhetsprofil och utmejslade kriterier.