Minnet skapar våra jagbilder och målar gärna stora panoramavyer utgående från små detaljer. Prousts madeleniekaka och de 3 000 sidor av den tid som flytt som följer är förstås det allra mest uppenbara exemplet. Men du har garanterat något eget exempel där en liten obetydlig detalj sakta vecklar ut sig till ett väldigt landskap av det som blev du.
Fredrik Lindbergs sympatiska måleri skulle kunna vara en bild av det ovanstående, eller åtminstone av en giv som är resultatet av att episodminnet och det semantiska minnet blandats samman som en kortlek. I utställningen Nya fiskehistorier på Galleri D 12 visar Lindberg bland annat en rad landskap där en storslagen Västerbottenmelankoli har sällskap av en till synes ovidkommande, eller i varje fall malplacerad, inklippt detalj. Det kan vara en abborre som svävar ovanför gräset bredvid en björk eller en del av en medeltida kyrkomålning av Albertus Pictor eller något helt annat. Motivet i sig är egentligen inte lika väsentligt som att dess närvaro på en gång gör bilden både mer och mindre realistisk.
Minnet är egentligen bara trovärdigt om man betraktar det som en samplingsmaskin som alltid jobbar i lager på lager, och det är precis vad Fredrik Lindbergs bilder sysslar med. Som en bonus är de dessutom snygga och bär en lite uppkäftig eller rent av punkig underton som kontrasterar mot den rätt återhållsamma färghanteringen.
Vi berättar alltid flera historier åt gången. Oftast är vi bara inte lika medvetna om parallellberättelserna som vi blir i Fredrik Lindbergs bilder. I förgrunden ett träd som löper genom hela bildytan som en kraftig vertikal, på trädet en fint tecknad, lysande färgrann hackspett, i bakgrunden ett grådisigt landskap och en liten lada. Och i mellangrunden en riddare med draget svärd som har rymt från någon gammal målning. Tja, varför inte? Jag är personligen ganska förtjust i uppenbara samplingar.
Med Nya fiskehistorier kan man dessutom konstatera att detsamma gäller Galleri D 12. Det senaste året har galleriet presenterat en rad konstnärskap, varav flera har haft ett lekfullt anslag som presenterar olika intryck i lager över och kring varandra gemensamt.
Lager på lager hittar man också på Galleri 1, där Olga Palchevskaya presenterar en offantlig mängd målningar på en liten yta. Men lagren är här inte inom verken, utan uppstår helt enkelt eftersom hängningen är så överlastad. Ett sextiotal medelstora målningar är långt, väldigt långt, mer än det lilla rummet klarar. Utställningen En vinterns vernissage, med undertiteln ”Uppländska landskap, stilleben, porträtt och tavlor till barnrummet” innehåller verkligen allt den lovar. Det blir lite loppis eller överhängd salong av det hela, men Olga Palchevskayas föreställande måleri bottnar ofta i en fin teknik, och några betydligt enklare grafiska blad bryter av och breddar anslaget. Det vore spännande att se en mer sparsmakad och genomtänkt utställning med konstnären.
Betydligt lugnare är det i gallerihörnan på Ekeby Hälsocenter och utställningen Hidden Room, där Uppsalakonstnären Carl G Torstenson visar ett dussin målningar i serien med samma namn. De kontemplativt långsamma oljorna handlar, som namnet berättar, om rumsligheter och drar kraftigt mot det abstrakta. Med lager på lager fyller Torstenson sina rum ett gåtfullt mjukt ljus. Färgskalan är jordig och mild och man förstår tanken med att visa dem i ett vårdande sammanhang. Serien är dessutom väldigt sammanhållen, vilket är bra eftersom det fönsterlösa rummet med pentry lämnar en del att önska som utställningslokal. Att rummet brister ska dock inte uppfattas som en kritik mot initiativet. Konst på vårdcentraler (och andra platser där människor väntar) är en utmärkt idé. Hälsocentret ska, om jag har uppfattat saken rätt, expandera och byggas om. Låt oss hoppas på ett rejält och fungerande rum för konst i tillbygget.