Miljö: varm sommarkväll i juli, stim från den välbesökta uteserveringen och kyld dryck i frostade glas – Katalin är sitt esse. Den engelska stämsången från kvällens huvudakt, Alberta Cross, fyller konsertlokalen där inne. På scenen och där framför ses vågiga hårsvall á la rockens 70-tal som taktfast gungar till musiken.
Alberta Cross, med Uppsalafödde Petter Ericson Stakee som fontfigur, har sina rötter i Storbritannien där sångaren hamnade efter att ha rest runt med sin pappa (musikern och låtskrivaren Peter R Ericson) under uppväxten. I Uppsala har gruppen aldrig spelat förut och det var en självutnämnt nervös hemvändare som äntrade Katalins scen på lördagskvällen.
Sätter tonen för kvällen gör förbandet The Candles från New York och det är samma musiker som blir Alberta Cross livemedlemmar. Detta gör att hela spelningen från början till slut blir en familjär historia. Trots att bandet, med sin blandning av blues, americana och brittisk rock, turnérat med bland andra Oasis och spelat med band som Mumford and Sons så är det en härligt opretentiös spelning man bjuder på. Gitarrer som stäms mellan varje låt och lite pirrigt mellansnack (som de amerikanska bandmedlemmarna alls inte förstår) gör dock att energin stiger och sjunker rätt rejält och det är inte heller en jättespännande spelning rent visuellt.
Men så kommer vi till det musikaliska som är rent fenomenalt. Ericson Stakee är ta mig sjutton en sångare av världsklass och hans helt säregna röst glider friktionsfritt över tonerna, upp i falsett och tillbaka igen. Melodierna finner sig så snabbt till rätta i huvudet att jag ibland kommer på mig själv med att tro att det är en klassisk rockcover man spelar, en sådan som man hört tusentals gånger. Arrangemangen är så snyggt anpassade för livescenen och i underbara Magnolia, från bandets senaste album Songs of Patience, känns slagen från trumman så långt ner i maggropen att det nästan känns som att de synkroniseras med de från hjärtat.
Kvällens höjdpunkt kommer när självaste pappa Ericson bjuds upp på scenen och bränner av gamla låtarna Old man Chicago och Hard breaks (från EP:n The Thief & the Heartbreaker). Det blir galet ösigt och med sju musiker på scenen lyckas man så fånga publikens uppmärksamhet, inte bara genom musiken utan genom energin som uppbådas.
Det må ha varit första gången Alberta Cross spelade i Uppsala men jag hoppas verkligen inte att det var den sista. För jag har nämligen fått ett nytt favoritband.