Det sista verket vi ser under rundan är också det bästa. På en röd kortvägg i tegel på ett radhus på Jenny Linds väg lyser en cirkel av blåvit, formsäker mosaik, skapad av Annica Danielsson Almén, som har utgått från porslin som de boende i området lämnat in för ändamålet. Cirkeln är dekorativ, bryter fint med teglet och binder ihop de boendes vardag med området de lever i. Och orkar man titta lite längre rymmer mönstret en berättelse om sångfågeln Jenny Lind, som har gett namn åt området.
Nedanför mosaiken står emellertid en lika gigantisk som anskrämlig blomkruka i flera våningar som tar över synfältet och skymmer konstverket. Blomkrukan, som ser så motbjudande ut att en känslig själ är tvungen att vända bort blicken, är förmodligen utplacerad av Uppsalahem, som också är beställaren bakom konstverket på väggen. Kollisionen mellan objekten belyser ett par återkommande problem när det handlar om konst i det offentliga eller semioffentliga, nämligen att beställaren för det första inte vet att beställa tillräckligt bra konst och för det andra inte har en aning om hur det beställda verket bör tas om hand för att ge maximal verkan. Här har Uppsalahem uppenbarligen lyckats med det första, men inte med det uppföljande arbetet.
Konsten som placeras i våra gemensamma rum har länge varit styvmoderligt behandlad. I varje fall i förhållande till exponering och tillgänglighet. Ett konstverk som föräras en permanent placering i det offentliga borde ju rimligen vara värt att lyfta fram. Åtminstone föreställer man sig som förbipasserande betraktare gärna att beställaren bakom verket har en större tanke med sitt val än då det gäller en bänk eller en kruka, som i och för sig också bör väljas med stor omtanke.
Statens konstråd, som placerar ut en stor del av den konst vi möter i det offentliga, ger varje år ut en skrift som presenterar myndighetens arbete. Men SK:s årskatalog rymmer långt ifrån allt. Kommuner, län och bostadsbolag är också stora uppköpare av offentlig konst. Det senaste året har den offentliga konsten i Uppsala dessbättre fått en ny och bättre belysning. I våras kom kulturstrategen Lisen Hessners mäktiga översikt Staden genom konsten och lite senare presenterade Kultur i länet och andra inblandade den konstnärliga gestaltningen av den stora bussdepån i Fyrislund i en utmärkt publikation. Och lagom till höstsäsongen följde Uppsalahem efter med det lilla häftet Konstens väg i Gottsunda, där Kees Geurtsen presenterar en rad verk i området. Det är också den sistnämnda som gör att UNT kultur har gett sig ut på en promenad i Gottsunda och efter ett par timmar hamnat framför den fruktansvärda blomkrukan nedanför Annica Danielsson Alméns mosaik.
I ett förord till broschyren skriver distriktschef Pontus Wikner att den är att betrakta som "en inbjudan till att uppleva konsten i Gottsunda": Och vi tar honom på orden. Det blir på gott och ont en upplysande färd. Rent publicistiskt skulle vi till exempel ha uppskattat om skriften informerat oss om att flera av de verk vi söker finns bakom låsta dörrar och således är otillgängliga för oss. Med hjälp av några vänliga människor med nycklar lyckas vi ändå få tillgång till trappuppgångar och det garage som rymmer Johan Fremlings gigantiska bilmosaik, en "pixlad" skapelse som gör kreativt bruk av helt vanliga kakelplattor.
Turen lär oss vidare att Uppsalahem i stor utsträckning har anlitat lokala konstnärer från ateljéföreningen Konstjord, och att flera konstnärer på ett kreativt sätt har involverat boende i området för att skapa väldigt platsspecifika verk. Bodil Gellermarks utsmyckningar på Dirigentvägen, lerplattor med ristade bilder utförda av barn, är ett gott exempel på hur det går att skapa band mellan människor och miljö. Verket visar också på ett odramatiskt sätt på den positiva potential som finns i andra sätt att bjuda in till lokalt orienterat skapande, som lagliga väggar för graffiti.
Överlag visar dock promenaden också, vilket gissningsvis inte är publikationens mening, att Uppsalahem har köpt in alldeles för många verk av dålig kvalitet. Jag är inte övertygad om att en dålig muralmålning i en trappuppgång är bättre än ingen målning alls. Eller en intetsägande skulptur. Eller en god intention som fått ett sämre genomförande.
Men att många verk inte håller spelar egentligen mindre roll i sammanhanget. Att det lilla häftet finns visar ändå att det finns en vilja till större reflexion, och det är där vi måste börja. Både producenter och konsumenter har anledning att ställa krav. De relativa fåtal konstverk som ges tillträde i det offentliga är viktiga för alla inblandade.