Det behöver inte vara så svårt att fly. Ibland behöver man inte ens köpa en bilig charter för att komma undan frostfaran och den allt färglösare omgivningen.
Det är i varje fall vad jag tänker när jag ställer mig framför Inge Schiölers sena, nästan löjligt färggranna skärgårdsmotiv, som just nu visas tillsammans med verk av ytterligare några Göteborgskolorister på Mollbrinks konsthandel. Göteborgskoloristernas världsfrånvända färglyrik klarar inte, tycker jag, alla sammanhang. Men en frostnupen dag svept i gråmulen snålblåst är det svårt att tänka sig en bättre huskur. Mättade, rena färger som fortfarande ser ut som om de nyss klämts fram ur tuben i enkla kompositioner som borde vara lätta att efterlikna men som inte går att kopiera.
På Mollbrinks visas också Karin Parrows snäppet dystrare skärgårdsbilder, ett par signaturstarka verk av Ivan Ivarson, några enkla Ragnar Sandberg och ytterligare en rad konstnärer och verk, men det är Schiölers bilder som sticker ut och stannar kvar på närhinnan. Det är som om konstnären målade en evig glädje, som man med det biografiskas ganska förklenande förenkling möjligen kan härleda till att han fick spendera det sista årtiondet av sitt liv i friskhet efter att under ett trettiotal år mer eller mindre bott på ett mentalsjukhus.
Är man inte mätt på goa gubbar hittar man ytterligare en på Galleri Linné, där Kent Lindfors, som delar både stad och färgglädje med de koloristiska föregångarna, presenteras. Också han är som starkast när han gestaltar det väldiga blå, men han visar också prov på ett ganska traditionellt, men lite bubblande, krogmåleri och ett par förhållandevis överflödiga erotiska motiv. Lindfors är väldigt skicklig på att bygga strukturer i kombinationen olja/akryl.
En antydd horisont, ett streck för land, ett annat för himmel och en enkel båtform. Skärgårdstemat fortsätter på Galleri 1 där Ann Gedins reducerade former breder ut sig. Förenklingen hotar ibland sudda ut hela bilden, vilket kan vara både bra och dåligt. Bra är det i varje fall om det ger upphov till de smeksamt sökande former som Gedins enkla reliefer förmedlar.
Relieferna är bra mycket starkare än målningarna, som förblir ganska tysta, och bygger precis som i tidigare utställningar på former som plockats i naturen och renodlats till någonting eget. Färghanteringen, med detaljer som antingen ger accent eller kontrasterar, ger en fin och behärskad effekt.