Sval, krispig, överväldigande vacker och ständigt i rörelse. Floskelfiltret spjärnar emot, men det kan inte hjälpas: Den uppländska konstnären Emelie Björcks måleri bär en omedelbarhet som speglar höstens milt melankoliska skönhet. Det är som om årstiden slagit in dörren och flyttat in på Norrtälje konsthall, där Björck har fyllt väggarna med abstrakta landskap på aluminium.
Vattendrag, inre och yttre landskap och här och där några enstaka detaljer som skarpt och tydligt avtecknar sig mot den annars nästan flytande bakgrunden. Tunna lager av färg, ett direkt förhållande till underlagets metalliska blänkande och tydliga penseldrag som puffar blicken åt olika håll. En återkommande beskrivning av Emelie Björcks måleri är att det förmedlar känslan av att åka förbi i ett tågfönster.
Så långt inget anmärkningsvärt. Suddiga landskap och miljöer som pendlar mellan abstrakt och föreställande gör inte ett intressant konstnärskap. Det krävs något mer. I Emelie Björcks fall är detta något en återkommande figur som med klart utskiljbara drag modellerar fram en form som kunde vara en blommande iris kronblad lika gärna som ett skrynkligt papper. Eller varför inte en liten partikel i jätteförstoring eller ett bergmassiv. Eller kanske ett täcke i en säng som precis håller på att bäddas eller en tanke som har vecklats ut och nu äter upp sig själv inifrån. Det handlar kort sagt om en väldigt användbar form, på en gång fri och svävande och vass och distinkt.
För mig är Emelie Björck som bäst då det hopknölade papperet dominerar. Hennes bilder blir alltid intressantare om formen är närvarande, och allra intressantast om den dominerar bildytan. Konstnärens andra favoritmotiv, prisman, här representerad av ett par rum där en centralt placerad glaskula liksom koncentrerar det omkringliggande diset, fungerar inte alls lika bra. Tre titellösa plåtar som helt fokuserar på den mångtydiga formen är däremot så hypnotiska att jag påminna mig själv om jag till slut måste gå därifrån.