Skulpturer i förändring

Klara Kristalovas keramiska skulpturer känns med sina tillgängliga lager av rakt berättande, sagolika referenser och mytologiska utsvävningar nästan som en institution i den svenska samtidskonsten.

Det är till och med svårt att föreställa sig att det aktiva bytet från måleri till keramik i mitten av 90-talet var ett uppror mot en rigid samtid som inte accepterade annat är måleri, sparsmakad skulptur och konceptkonst som verksamhet för en konstnär. Det lika hotfulla som leende anslaget hos Klara Kristalova har få åtskilliga efterföljare.

Och även om hon inte var den enda som lyfte fram det låga materialet lera så hör hon definitivt till dem som har bidragit till att material i dag är något som inte ifrågasätts över huvud taget. Och det är naturligtvis en aning storartat. Konst är ju inte, utan använder bara, material.

Med ovanstående i åtanke är det också underligt att ingen större institution tidigare har gjort en ordentlig presentation av Klara Kristalovas verk.  En av förklaringarna är förstås att det inte är alldeles enkelt att presentera Kristalovas ofta förhållandevis små verk i ett större format utan att framställningen blir plottrig och så detaljrik att den slår ut sig. Men det går. Det är det första som slår mig när jag promenerar runt på Bonniers konsthall där ett försiktigt femtiotal objekt fyller ut rummen på ett oanat effektivt sätt. När det gäller Kristalova måste man också komma ihåg att hon inte är någon klassisk skulptör som söker vilsam helhet i sina verk utan snarare hela tiden utmanar och nästan verkar förvånad över de effekter som det tredimensionella tillför de tecknade skisser som oftast är hennes utgångspunkt. Hon kan liksom inte låta bli att ta till vara att en skulptur är ett rumsligt faktum som kan förändras när man rör sig runt den. Femtio Kristalovaskulpturer är egentligen minst dubbelt så många.

Några större arbeten, bland annat en ny installation som visar en flickgestalt som tågar i väg längs en brygga tillsammans med en platt skuggversion av sig själv, agerar inkastare, men det är i det mindre formatet Kristalova är som bäst. I ett stort fönsterlöst rum står 34 verk på en vinglande långbänk som varierar i höjd och låter betraktaren möta objekten på ett enkelt men ändå varierat sätt. Här sammanfattas allt som är bra med Kristalovas konst. Ansikten i stenar, på fågelbröst, träd. Ansikten som överdriver sina drag, som saknar sina drag, som är dolda av hinkar, fjärilar, fåglar, som smälter eller möjligen är på väg att skapas. Den unga kvinnogestalten, frusen i en både obehaglig och lockande process av jag-skapande, är det ständigt återkommande temat. Plastiska figurer och plastisk personlighet fångade i ett kort men evigt betydelsefullt skede av utveckling. Klara Kristalova är som en riktigt skicklig låtskrivare som gång på gång förmår säga samma sak i en enkel förpackning av cirka fyra korta minuter av popmusik utan att det bara blir upprepning.